Det blev en sån där uppfuckad jobbdag i dag, så som det från och till kan bli i min bransch. Det vill säga – man har skrivit en massa texter som man tror att man är klar med, allt som ska göras är lite korrelikorr. En lite mysig uppgift, korrekturläsning. Man tänker: en kopp te, fötterna mot skrivbordet, rödpennan i hand och så markera – felstavat där, tv med små bokstäver här, citatet här, rubriken där.

Men så kommer det en brandkårsutryckning: Herregud, hela den här långa texten måste ju för fasen ändras! Ut med det gamla, in med det nya, ändra, ändra, ändra! På momangen måste det ske eftersom allt ska till tryck, panik panik. Och den där koppen te står och kallnar medan man skriver och skriver om skriver och skriver om, försöker trycka in korrläsningen på skrivbordet bredvid och jamsar runt med allt. Så skjuts olika deadlines framåt och så sitter man till sist medan mörkret sänker sig och korrar, korrar, korrar… för att sedan stappla hem mycket senare än man trodde.

Fast på något märkligt vis känner man ändå en viss tillfredsställelse. Något Hände. Man Tog Tag i situationen. Man Löste den.

(Sedan är det alltid – alltid! – i de där sista brandkårsutrycknings-texterna som korrfelen sitter och suger sig fast, inte sällan ända in i tryckeriet.)

Jag har inte hunnit in på ett tag, på Garbo reportage men igår, iskall fredag, hala trottoarer, sura busschaffisar, satt jag på lokalen hela dagen. Som en uppvärmd fjällstation mitt i uteeländet där man sitter runt elden, läs datorn och lojsnackar vardagsliv.

Vi öppnade med Begravningar, vad ska man säga till sitt barn när Döden kommer, ska man säga att japp, that´s it, vi dör och sedan ses vi inte mer eller ska man säga att det där kan man ju tänka som man vill om, och hittar man tröstande tankar så kör på det, att alla tankar som tröstar är bra och vi ses igen och finns det någon åldersgräns för att gå på begravningar.

Sen en kort runda i det dagsaktuella. Stefan Löfven, hur blir han egentligen nu, och hon är ju ganska kul ändå Cicci Wallin.

Och sen det där med barnen; vem var Argast i morse, och hur snabbt gick det med påklädningen. När kan de gå själva till skola? Och frågan är då varför just jag inte har det där Perfekta livet som alla verkar ha, och hur tänker ni nu?

Nej, för nära och vardag, så det blev lite Lajka och ut i rymden, perspektiv, det var tråkigt, sorgligt, tänk att hon  dog där ute alldeles ensam därute i rymden. Men ändå hur var det nu med det där Veckobrevet; föräldrainformationen, positionssystemet håller de på med nu, vad är det? Och här, vi ska ramsräkna från 0-500, i helgen.

Och hur liten kan man vara för att läsa Kamratposten.

Stream of consciousness, my ass! Garbo is it, Det är lojsnacket som gör oss till människor. Småsnacket, storsnacket, mellansnacket, humhumsnacket, det är det som gör skillnad en skittrist i slutetpåjanuarifredag!

Vi avslutade dagen med att äta upp mina barns Fredagsmysgodis, vi behövde det bättre…  (jaja, jag köpte nytt till de små), Charlotta tyckte de var jättegoda men kanske såg de ändå ut som små spermier, lite lätt sockrade, sådär? Nej, de gick ner.

Trots att jag inte röstat på Socialdemokraterna på länge tycker jag att det är viktigt att Sveriges största parti har en bra ledare. Och jag tror det kan bli bra med Stefan Löfven. Det är som med Hammarby inför en ny säsong: innan man har facit brukar jag känna en försiktig optimism. Gammal svetsare – bara en sån sak är ju tilltalande för varje medborgare som inte enbart vill ha politikerbroilers och akademiker i riksdagen.

Jag trodde visserligen att det skulle bli bra med Juholt också men där blev det ju rätt snabbt tydligt att karln inte höll måttet. Åsa Moberg analyserar på ett bra sätt hans brister i dagens DN, hon hittar ett väldigt bra exempel på Juholts ihåliga argumentationsteknik. Mitt tillägg är när han försökte få till att den borgerliga regeringen gjort upp med Sverigedemokraterna i en försvarspolitisk fråga. Förutom felaktigheten i argumentet (sverigedemokraterna satt inte i riksdagen när beslutet togs) är det uselt att dra upp sd-kortet i argumentationen över huvud taget. Ännu har det inte hänt att något riksdagsparti gjort upp med sd i en enda fråga. Däremot har så klart beslut drivits igenom med hjälp av sd-röster – men hur ska man kunna undvika det? Ska partierna bygga sin politik på vad de tror att sd tycker och sedan göra tvärtom?

Nu hoppas och tror jag på en bra säsong för Hammarby och en stabil och bra sosseopinion.

På Spåret tillhör mina favoritprogram i TV. Programledarna är smarta och roliga, tävlingsmomentet är bra uppbyggt och tas på allvar (till skillnad från en del andra tävlingslekprogram där man blajar bort tävlandet), programmet passar många ålderskategorier och de flesta tävlande är starka karaktärer. Några av tävlingsparen har ett underbart smågnabbigt samspel där de kombinerar allmänbildning med spontanitet. Kolla på paret Niklas Strömstedt och Jenny Strömstedt – de är en fröjd att skåda. Precis som Anna-Charlotta Gunnarsson/Ylva Hällén, Martina o Erik Haag eller Jessica Zandén/Claes Ljungmark.

Men det finns en deltagare som har retat upp mig mer och mer under den här tävlingsvändan. Han heter Claes Borgström, advokaten som är före detta JÄMO (jämställdhetsombudsman) och fortfarande engagerad i jämställdhetsfrågor. Han tävlar ihop med Nisti Stêrk, en skådespelare och komiker i 35-årsåldern. Borgström är 67 och framstår som schablonbilden av en äldre man med patriarkialiskt anslag gentemot en yngre kvinna. Att de inte har något vidare samspel kanske inte enbart kan skyllas på honom, problemet med Borgströms attityd är att han inte lyssnar på sin kollega och han hela tiden talar i termen ”JAG kan inte det”. Hörru gubbstrutt – ta och resonera lite med din medtävlande så kanske ni gemensamt kommer fram till ett svar!

Vi har alla fel och brister och det är okej – men det är trist att en karl som håller hög profil i jämställdhetsfrågor i praktiken framstår som mossig i gammalmodig i förhållandet till yngre kvinnor.

Idag med start klockan 16 händer det saker på Medieinstitutet. Januariminglet är här! Förutom att drycker och tilltugg kommer att serveras så presenteras våra terminsprojekt som ett minimässa där alla olika grupper har sitt bord (tänk monter). Det är två klasser som står i fokus. Dels utbildningsproducenterna och vi självklart vi, webbkommunikatörer.

Allt från husdjurs community till Glada räven som är en annorlunda och ironisk Stockholmguide till Zapper som är en second screenlösning för TV. Allt detta och mycket mer där till kommer att visas i våra lokaler. Så pirrar det i er för lite inspiration och glada möten se då till att ha vägarna förbi Tulegatan 41 i eftermiddag. Det kommer gå lite lugnare till än på vår avspark som bilden över visar och tillfällen kommer ges att knyta kontakter med engagerade människor på väg in i branschen. Kan inte säga det tydligare: Kom och träffa mina klasskamrater, parallellkursare och mig för en trevlig eftermiddag/kväll med inspiration och vin. Välkomna!

Nu har det hänt igen. Vi har lekt Hela havet stormar här på Garbo. Med den lilla, men viktiga, skillnaden att här blir ingen utan. Tvärtom har vi nu i stället gjort plats för en till.

I sann demokratisk anda byter vi på Garbo emellanåt skrivbord med varandra. Detta för att det ska råda jämlikhet ifråga om tillgången till de mest attraktiva platserna. Av de sju skrivbordsplatser som Garbo Reportage hittills haft är sex placerade invid ett fönster. Platsen utan fönster är den som betraktats som minst attraktiv. Det är den som varit min arbetsplats sedan i början av april förra året, då Ulrika kom tillbaka från sin föräldraledighet och återerövrade ”sin” fönsterplats, som jag gottat mig åt under mitt första år på Garbo. Nu var det Ana som i sin godhet tog initiativet till denna rockad, som inneburit ett mindre skrivbord utan fönster för henne och fönsterplats för mig.

Jag har dock trivts alldeles utmärkt på min plats, som inte gränsat till något fönster, men väl till Magnus skrivbord. Magnus tillhör de Garboiter som allt som oftast är här mellan 9 och 15 (minst), och som därmed har utgjort en väldigt trivsam del av mitt arbetsliv.

Magnus – en trivsam skrivbordsgranne

Att sitta så nära en kollega, utan skärm emellan, kräver självdisciplin. En disciplin som jag inte alltid har. Så jag kan utan prut tillstå att jag tagit initiativet till de flesta av konversationerna mellan Magnus och mig under vår tid som grannar. Och inte har de alltid rört sig om något jobbrelaterat heller….. Hrm. Magnus har nog fått det lugnt och skönt nu…….

…….när jag flyttat till Anas gamla plats! Den, som min man utnämnde till Garbos bästa, vid sitt första besök här. Ja, den är utan tvekan bra, särskilt om man uppskattar avskildhet. Det är tvivelsutan mer liv och rörelse i rummet jag nyss har lämnat och dit Ana nyss flyttat in. Det är det första rum man kliver in i när man lämnat hallen, och nyanlända Garboiter stannar ofta till där en stund och snackar loss. Eller sätter sig i den sköna grå soffan och snackar ännu mer.

Garbosoffan inbjuder till skönt häng

Då gäller det att inte ryckas med, om man nu händelsevis har jobb att göra. Men att stålsätta mig mot samtal är dessvärre inte min bästa gren. Så ibland har Garbo för mig de facto mer fungerat som en fritidsgård än en arbetsplats. Har jag behövt koncentrera mig die hard har jag suttit hemma och skrivit. Kanske inte därför jag betalar hyra för en del i ett kontor……

Min nya plats ligger i Garbos innersta rum, och när jag sitter vid skrivbordet har jag en vägg bakom ryggen och ett stort fönster till vänster, som vetter mot Greta Garbos torg. Ah! Ljus! Rymd!

Min nya plats på Garbo!

Mittemot mig, på andra sidan av en blå skärm, har jag Ulrika. Även hon en Garboit som tillbringar merparten av sina arbetsdagar på Garbo. Pluspoäng! För det är ju trevligt att ha kollegor omkring sig.

Ulrika – min nya granne

Och snart får vi Garboiter en ny kollega, som flyttar in i februari. Det är fotografen Christoffer som både bidrar till en förbättrad könsbalans och drar ned medelåldern ett snäpp med sina 23 år. Nu blir det han som får trivas vid Magnus sida, och ta det skrivbord i besittning som jag omsorgsfullt torkat rent. Välkommen!

Igår läste jag en kommentar om Juholt och det påstådda mediedrevet som fångar några tankar som jag själv haft angående saken. Det är tidningen Dagens duktiga ledarskribent Hasse Boström som krasst konstaterar att ”Den tråkiga sanningen är att Håkan Juholt fick chans att göra karriär över sin förmåga. Att ta ett uppdrag över sin förmåga är det många före honom som har gjort, inte bara i politiken utan i arbetslivet i stort. En del biter sig kvar – och det blir katastrof, andra inser i tid när de ska kliva av.”

Juholt var en kompromisskandidat redan från början, och han valdes efter en tids vaskande när många andra, kompententa sållats bort bland annat eftersom de alltför tydligt kunde placeras i något av de så kallade höger- eller vänsterfalangerna. Några favoriter hade också tackat nej till jobbet. Själv ska Juholt, en tid innan han erbjöds partiledarposten ha sagt om sig själv att han inte trodde sig passa för eller klara ett sådant uppdrag. Vart den självinsikten fanns när han fick frågan om jobbet, det kan man undra. Men ansvarskänsla för ett sammanhang man älskar, i kombination med den mänskliga svagheten för smickrande förfrågningar, kan nog få de flesta att kasta oss in i uppgifter vi inte är rustade för.

Det jag tycker är så sorgligt i denna historia, är att Juholt får bära hundhuvudet och framstå som den misslyckade (och där har definitivt media ett ansvar), när det till stor del är partiet som inte kunnat enas om att välja en kandidat med kompetens för jobbet. Att inte klara ett partiledarjobb för sossarna är inget att skämmas över. De gör de flesta av oss inte. Det hoppas jag att Juholt ska påminna sig om när han rannsakar sig, att visst, han gjorde många dumma misstag, men att han också ser på sig själv med lite nåd.

Men visst kan det också vara så att det funnits en mediabevakning som varit snedvriden och oproportionerlig, att man inte ställt de extra frågorna, att man inte letat efter de stora sammanhangen. Min kollega Ana kommenterar saken på ett förtjänstfullt sätt i sitt inlägg i måndags. Och som Boström också skriver i sin krönika: ”man får man hoppas att någon eller några forskare så småningom tar sig an frågan och ger en så objektiv bedömning som möjligt.”

Hur är det egentligen med Juholt, var drevet för hårt eller inte? På DN:s ledarsida menar man att kritiken mot Juholt var berättigad, så många misstag får man inte begå som Socialdemokratisk partiledare. På Aftonbladets kultursida däremot får medierna hård kritik, bland annat skriver Göran Greider att medierna motarbetat Juholt genom att ”bryta ner varje idépolitiskt eller socialt sammanhang och förvandla dem till frågor om en enskild persons trovärdighet. Då får man en story.”

Jag har inget svar i frågan om Juholt-drevet, men måste självkritiskt (som journalist) hålla med att det faktiskt finns ett stort problem med medier: Vi klarar inte alltid att förklara de större sammanhangen, vare sig samhälleliga, historiska eller filosofiska. Eftersom vi kort, rappt och snabbt ska svara på frågan: Vad har hänt? (Alltså vad är dagens nyhet, vad har vi som folk ännu inte vet?) Väldigt långt ner – om alls – kommer svaret på frågan Varför har det hänt? Vad ligger bakom?

Det gör ibland journalistiken enögd, ytlig och flyende. Det är inte bra, och frågan är om det är vad våra läsare/tittare/lyssnare vill ha. Journalistförakt, någon?

Visst finns det fördjupande artiklar, längre analyser, essäer och långa reportage. Men de är alldeles för få och kommer ofta långt efter att intresset svalnat, efter att den kortsiktiga världsbilden redan etablerats. Så var det till exempel under Göteborgskravallerna. Medierna rapporterade den korta, enkla sanningen som polisen hade att erbjuda: Demonstranterna var as. Poliserna gjorde sitt jobb.

Långt senare kom de andra rapporterna, där man berättade om polisövergrepp och poliser som gjorde mer än sitt jobb – som handlade i rent raseri och med pennalism mot vissa demonstranter, varav många dessutom visade sig vara fullständigt oskyldiga.

Tänk om man redan från början hade pratat med alla parter? Redan från början ansträngt sig, gjort några extra vändor, lyft luren och ringt fler än bara polisen? Tänk om man i början av alla politiska drev också berättat om varför: Varför valdes den här personen? Vilka fördelar ansågs han/hon ha? Hur ser historiken ut, rent socialt, idépolitiskt? Vem vet, kanske skulle man också kunna avslöja att det faktiskt inte finns någon idé rent politiskt, om man grundligen gick igenom partiernas program och politiska gärning. För självklart ska man OCKSÅ granska politiker och berätta om felen och övertrampen som politiker gör. Men som det är nu är det nästan en väl förborgad hemlighet varför folk ens sysslar med politik. Det blir ett mysterium. Det framstår som det värsta skitjobbet du kan ha.

Jag gjorde så klart det jag precis sagt, lovat och heligt bedyrat att jag inte skulle. Jobba helg. I mitt nya nyårsliv  skulle jag ha tydliga gränser mellan arbete och fritid.

 Jag skulle stiga upp vråltidigt, andas djupt, stretcha lite, göra en hälsosam refreshing smoothie och säga godmorgon vackra värld. Dagfångad, klartänkt och lycklig skulle jag skriva förmiddagar, äta raw-foodig lunch och låta eftermiddagen vara fylld av snabba effektiva telefonintervjuer eller djupborrande research.

 Det blev ju inte så. Januarigråheten drog ner mig och såg till att jag var sjukt ineffektiv på dagarna och hetsjobbade på nätterna, och som idag: jobbläsning mellan petshopsleken med mitt mellanbarn, och sedan en intervju på lördagseftermiddagen, gråtande barn hemma och trött sambo, och när jag efter avslutad intervjun (som blev helt sönderhackad eftersom en försupen författare hela tiden kom fram till vårt bord och öppnade med sitt levnadsöde, om och om igen, så därför drog ju intervjun ut på tiden och jag tänkte att nu tänks det många sura tankar därhemma och det är ju inte bra, det ingår inte alls i mitt nya fräscha nyårsliv) så gick jag in i affären på hörnet och handlade fil och yoghurt (som liksom rinner ut ur vårt kylskåp) och middagsmat och GODIS. Och jag tänkte att  nu är det mörkt ute igen och fan vad dyrt det blev och är det verkligen lördag idag? Då lyfter kvinnan bredvid mig, (som också plockat ihop sina varor) upp en solgul paprika och säger: ”är det din?” ”Jamen just ja, det är ju min”, (den enda grönsaken som mitt mellanbarn äter typ) och tack så mycket men då bryter kassören in med sin myndiga stämma och säger: ”fast det går ju inte, för den har du betalat för”, till kvinnan som har pigga ögon och glad mun som då säger: ”Jag bjuder på den idag!” Och solsken i mitt hjärta, tänker jag och att det enkla är det bästa och att nya nyåret kanske är det solglada solgula paprikaåret, i varje fall idag, och det räcker ju ganska långt.

Det finns lika mycket skräp på nätet som det finns bra och läsvärda saker. Tänkte att mitt inlägg här Mediesverige denna gång skulle handla om några andra läsvärda bloggar. Här följer en lista på fem bloggar och en bonusblogg med en kort förklaring om dem.  Continue reading “Fem läsvärda svenska bloggar med fokus på webb, kommunikation och text.” »