Allmänt skeptisk. Samtidigt något otydlig när det gäller den ideologiska övertygelsen och viljan/förmågan att omsätta den i praktik.
Ja, det är mig själv jag talar om och ämnet är mitt förhållande till konsumtionssamhället. Eftersom jag inte har lust att bryta ny mark med ärvd spade och börja med självhushåll i Hälsingeskogarna måste jag hitta ett annat sätt att hantera olusten över kommersialismens dåliga sidor. Jag tror jag kom på lösningen häromdagen när jag… eh… konsumerade. Trots att jag gav mig in i den så kallade mellandagshandeln kom jag ut på andra sidan glad och nöjd.
Orsaken: jag handlade i en butik som ägnade just mitt ärende tid och intresse. Jag är övertygad om att personalen i Löplabbet i Skrapan fått höra tusentals berättelser om olika löparskavanker. Ändå kändes det inte så när jag berättade om min hälsena. Tjejen verkade genuint intresserad. Lät mig springa på löpband, filmade mitt sätt att springa, förklarade för mig vilken typ av löpare jag är (jag ”pronerar”), plockade fram tre olika par löparskor som kunde passa just MIG. Allt som allt ägnade hon en halvtimme åt mitt ärende – för att få sälja ett par löparskor för 1 700 kronor.
Nästa gång vet jag vart jag går. Och mitt motto hädanefter ska bli att handla hos återförsäljare som jag vill ska finnas. Är det viktigt för mig att ha butiker i mitt lokala centrum? Använd dem! Föredrar jag den lilla seriebutiken på Söder framför Adlibris? Köp Kapten Stofils julalbum i butik! Tycker jag det är mer värdefullt med en järnhandel i stan än en jättelik i Kungens kurva? Och så vidare.
