Bjud in mig! Snälla, låt mig komma över din tröskel! Som en blodtörstig True Blood- vampyr står jag och ber mina intervjupersoner om att få komma in, inte bara under huden utan också innanför deras dörr. Är det något man lärt sig som journalist så är det att det är där i hemmet det händer, som intervjuerna blir riktigt bra. Fast tyvärr hamnar man ju mest på kafé. Icke insläppt. Vampyr, nej tack. Så oftast får man ta kaffekoppen där den funkar. På ett fik alltså.
Så. Okej, mitt ultimata intervjufik. Mörkt, fast inte så mörkt att det känns som om man ska dupera sin intervjuperson. Lite hemmaskön belysning sådär och gärna ett fönster med schysst utsikt (men inte mitt framför en väl trafikerad väg/promenadstråk så att hälften av alla människor vänder sig om och tänker att nämen är det inte hon den där som spelade med i den där filmen, eller han som ju är gift med henne och som skrev den där boken jag fick i julklapp.)
Tyst men absolut inte så tyst att det känns som om hela världen stannar de gånger man inte fattar vad intervjupersonen egentligen pratar om och man undrar vad i researchen som gick fel. Lite mysmusik i bakgrunden. Och det bästa av allt, kaffedoften. Den får oss att slappna av och tänka på mormorsstugan (om det nu var mysigt där) och barndom och kaffe med dopp, lärde jag mig under en kaffelös telefonintervju med professorn i medicinsk och fysiologisk kemi Charlotte Erlanson Albertsson. Vi känner oss hemma, helt enkelt.
