Det här inlägget var först tänkt att handla om vett och etikett i julklapparnas värld. Ja, inte de julklappar vi ger våra nära och kära. Utan de vi ger och får i våra yrkesroller. Vem ska egentligen ge julklappar till vem? För mig, som tidigare jobbat på en kundtidningsbyrå där det var legio att ge kunderna fina och genomtänkta julklappar, känns det fortfarande som en bra grej att ge mina uppdragsgivare julklappar, fast jag numera är min egen. Min kollega och skrivbordsgranne Magnus tycker att det snarast skulle kännas lismande att ge julklappar till uppdragsgivare. Han tycker att det är de som ska ge till honom. ”Julklappar ger man nedåt inte uppåt”, menar han.
När jag skulle surfa ut på det världsomspännande nätet för att undersöka om det finns något skrivet om den här frågan för att få ett bredare perspektiv än två Garboiters personliga åsikter hamnar jag på Aftonbladets förstasida och kommer helt av mig. Julklappar, till vem det än vara må, känns plötsligt som något väldigt ytligt, värdsligt och fullkomligt oviktigt.
Här möts jag av beskedet av att de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson nu dömts i etiopisk domstol. Domaren anser att de gjort sig skyldiga inte bara till olaglig inresa, som de tidigare erkänt, utan även till medhjälp till terrorism, vilket de förnekat. Hade rättegången gått svenskarnas väg hade de kunnat friges omedelbart och fått fira jul med sina familjer. Nu riskerar de minst 11 och högst 18 års fängelse i Etiopien.
Från rummet bredvid här på Garbo hörs Anas indignerade stämma. ”Jaha. Det här innebär ju slutet för frilansjournalisters möjligheter att rapportera från krigshärdar.”
Och om det blir konsekvensen av detta vore det så klart de facto en stor inskränkning av pressfriheten. Men jag har ändå svårt att tänka på journalistik just nu. Jag kan bara tänka på det lååååånga fängelsestraff de i värsta fall har framför sig och som det överhuvudtaget inte går att sätta sig in i vad det skulle innebära i praktiken. De är 29 och 31 år. Allt som händer i livet mellan 30 och 40……karriär….barn……kommer de inte att få uppleva. Deras liv kommer att pausas och de kommer att få ägna sin kraft och energi åt att behålla sitt förnuft och undvika att bli galna i ett etiopiskt fängelse med miserabel standard. Martin Schibbyes fru Linnea var på plats under rättegången. Om ett långt fängelsestraff blir ett faktum, kommer han då att uppmana henne att lämna honom? Träffa någon annan som hon kan skaffa barn med? Kan man vara så rationell?
Sådant tänker jag på. Och känner mig plötsligt väldigt glad och tacksam att de största problem jag har att tampas med just nu är punkterna på min privata att göra-lista inför julen. Lägga in sill, göra köttbullar, köpa de sista julklapparna, städa, skriva de återstående julkorten….. Problem? Nej, knappast.
Nu slår jag igen min dator, packar ihop mina saker och så går jag och min jullovsledige son och hämtar dottern på dagis. Dagarna fram till julafton ska ägnas åt julförberedelser och sedan väntar ett två veckor långt jullov. Så när som bloggandet här, förstås.
Jag önskar er alla en God, Skön och Vilsam Jul!
Ja det är verkligen bedrövligt på alla sätt och vis… Hoppas att diplomatin funkar, nu när den inte längre är ”tyst”.