Nu återstår endast 6,5 timmar av 2011. De senaste dagarna har dags- och kvällstidningar varit fulla till brädden av summeringar av det gångna året och prognoser för det år som står för dörren. Same procedure as every year. Inspirerade av detta traditionella fenomen ämnar jag i korthet summera mitt frilansår och lyfta fram några toppar och dalar.

Mina yrkesmässiga toppar 2011

• Nr 1//2011 av MedTech Magazine, som var mitt andra nummer som chefredaktör. Det blev ett bra nummer, med bland annat en special om hälsoekonomi som jag var mycket nöjd med, då jag tyckte att den gav en bra inblick i var branschen då stod i denna aktuella fråga. Och så Bertil ”Alexander” Guve, föreståndare för Centrum för Medicin i Teknik och Hälsa, på omslaget. En person som var väldigt tacksam att intervjua och som bjöd generöst på sig själv både vad gäller yrkeslivet och det privata.

• Vitalis 2011 på Svenska mässan i Göteborg. Kul och intensivt att representera MedTech Magazine på medtechvärldens IT-mässa framför andra. Mycket branschfolk och högt tempo. Och så övernattning i ett rum på 19:e våningen i Gothia Towers – hotellet som ligger i direkt anslutning till mässan.

• Att det gick så bra på frilansfronten under hösten. Det hade jag inte på minsta vis räknat hem. En positiv överraskning.

• Resan till Eindhoven i Holland för MedTech Magazines räkning i september för att bevaka Philips Innovation Experience. Roligt att medverka på en pressmiddag för 110 journalister från hela världen som rest till Eindhoven för detta ändamål.

• Att rekryteringskonsulten Gunnar på Hammer & Hanborg under ett telefonsamtal i höstas sa att mitt CV är ”väldigt starkt”. Jaså, minsann. Kul att höra!

Mina yrkesmässiga dalar 2011

• Beslutet att avsäga mig chefredaktörskapet för MedTech Magazine i april. Insikten om att arbetsinsatsen var för stor och ersättningen inte kompensation nog gjorde att jag inte hade något annat val. Men roligt var det inte, eftersom jobbet på många sätt var väldigt roligt och stimulerande.

• Senvåren. Då hade jag en rejäl svacka på alla plan, och behövde ta det lugnt – även vad gällde jobbet. Så det blev få uppdrag och lite pengar i plånboken. Men det fick gå ändå.

• Det faktum att jag inte gick i land med min föresats att ligga i med jobbsökeriet under hösten. Jag gick ut hårt efter sommarsemestern och sökte flera jobb, men sedan började frilansuppdragen strömma in och då förmådde jag inte hålla i gång jobbsökandet parallellt.

Men – nu väntar ett nytt år, fullt av nya möjligheter att genomföra det planer jag bara kom halvvägs med i år.

Och nu är det dags för mig att hoppa i festklänningen och tillsammans med familjen bege mig till vänner på nyårsfest.

Gott Nytt År på er allihop!

Stor kram/Charlotta

Allmänt skeptisk. Samtidigt något otydlig när det gäller den ideologiska övertygelsen och viljan/förmågan att omsätta den i praktik.

Ja, det är mig själv jag talar om och ämnet är mitt förhållande till konsumtionssamhället. Eftersom jag inte har lust att bryta ny mark med ärvd spade och börja med självhushåll i Hälsingeskogarna måste jag hitta ett annat sätt att hantera olusten över kommersialismens dåliga sidor. Jag tror jag kom på lösningen häromdagen när jag… eh… konsumerade. Trots att jag gav mig in i den så kallade mellandagshandeln kom jag ut på andra sidan glad och nöjd.

Orsaken: jag handlade i en butik som ägnade just mitt ärende tid och intresse. Jag är övertygad om att personalen i Löplabbet i Skrapan fått höra tusentals berättelser om olika löparskavanker. Ändå kändes det inte så när jag berättade om min hälsena. Tjejen verkade genuint intresserad. Lät mig springa på löpband, filmade mitt sätt att springa, förklarade för mig vilken typ av löpare jag är (jag ”pronerar”), plockade fram tre olika par löparskor som kunde passa just MIG. Allt som allt ägnade hon en halvtimme åt mitt ärende – för att få sälja ett par löparskor för 1 700 kronor.

Nästa gång vet jag vart jag går. Och mitt motto hädanefter ska bli att handla hos återförsäljare som jag vill ska finnas. Är det viktigt för mig att ha butiker i mitt lokala centrum? Använd dem! Föredrar jag den lilla seriebutiken på Söder framför Adlibris? Köp Kapten Stofils julalbum i butik! Tycker jag det är mer värdefullt med en järnhandel i stan än en jättelik i Kungens kurva? Och så vidare.

Årets sista blogginlägg. Det förpliktigar. Eller uppmuntrar till avstämning med tillbakablick på det gånga året och avstamp inför det nya. I alla fall fylls medierna av årskrönikor, året som gått, nyårskarameller etc så här års. Varje nyhetsprogram och varje tidning har sin egen variant. I sista numret av Journalisten summerar Helena Giertta 2011 som det år då vi journalister ”tuffade till oss”. ”Vi pratar innehåll, vi pratar kvalitet och etik. Vi hukar inte under den stora frågan om framtiden”, skriver hon. Inne i tidningen finns en önskelista inför medieåret 2012 signerat ett antal mer eller mindre inflytelserika mediepersonligheter.

Kanske kan det verka fantasilöst med alla dessa nyårskrönikor och önskelistor år efter år. Men jag tror vi behöver dem, i alla fall behöver vi dem på det personliga planet. Allt maler inte på i en enda grå jämn takt, ibland får vi stanna upp och göra bokslut, börja på nytt. Nyår är en sådan möjlighet, även om man i teorin kan göra sina bokslut och omstarter när som helst förstås. Det känns skönt, tycker jag, att göra min egen avstämning över året som gått. Vad blev bra, vad blev mindre bra, vad blev riktigt dåligt. Det här vill jag göra annorlunda nästa år. Det här hoppas jag på. Lever vi förövrigt inte väldigt mycket av våra förhoppningar? Det är de som gör att vi fortsätter, tror jag. Att vi fortfarande hoppas. Att vi hoppas och tror att saker i våra liv, i våra närmstas liv och i världen kan förändras till det bättre.

Vad hoppas jag på inför året som kommer? Många saker. För mitt eget journalistvärv är några förhoppningar följande:

• Fler jobb som bygger på egna, unika reportageidéer.
• Någon eller några nya kunder.
• Nystart för ett bokprojekt.
• En bra rytm och balans i vardagslogistiken.
• Mer klirr i kassan.

Ett Gott Nytt 2012 med flera infriade förhoppningar, önskar jag er alla!

Det var dålig stämning hemma hos mig före lovet. En massa gnäll från alla håll, ungar som inte ville sova, en sambo som tyckte jag var ”frånvarande”, känslan av att vada runt i en seg massa och aldrig komma ikapp (och då menar jag inte julfix för jag fixar ingenting utom julklappar till jul). Det är då man måste komma ihåg att det är december, att man faktiskt arbetat sedan augusti, och då är inte sällan december den mest intensiva månaden, eftersom den ska kombineras med julavslutningar, lucior, fikor då man ska vara i skolan redan kl 14 på dagarna.

Jag tyckte själv inte det var roligt, och ja visst var jag frånvarande och så osannolikt uttråkad av min egen trötthet. Men det finns bara en lösning: Att bli ännu tröttare, men att låta tröttheten mynna ut i vila. Så den 23 december drog jag ur pluggen, kopplade ner totalt. Kollade inte ett enda mejl. Surfade ingenstans, twittrade nada. Bara spelade wordfeud, läste min bok (Min kamp 2), kollade på filmer på tv, sov länge och åt god mat. Dessutom har jag joggat ett par turer. Jag är fascinerad över resultatet. I dag är det den 27, det har gått fyra dagar, och mina livsandar har vaknat. Jag är mycket gladare, smartare, kvickare och jag blir bara bättre och bättre på wordfeud. Så vila på nu, alla som kan! Det gör allting bättre. Jag lovar.

Bjud in mig! Snälla, låt mig komma över din tröskel! Som en blodtörstig True Blood- vampyr står jag och ber mina intervjupersoner om att få komma in, inte bara under huden utan också innanför deras dörr. Är det något man lärt sig som journalist så är det att det är där i hemmet det händer, som intervjuerna blir riktigt bra. Fast tyvärr hamnar man ju mest på kafé. Icke insläppt. Vampyr, nej tack. Så oftast får man ta kaffekoppen där den funkar. På ett fik alltså.

Så. Okej, mitt ultimata intervjufik. Mörkt, fast inte så mörkt att det känns som om man ska dupera sin intervjuperson. Lite hemmaskön belysning sådär och gärna ett fönster med schysst utsikt (men inte mitt framför en väl trafikerad väg/promenadstråk så att hälften av alla människor vänder sig om och tänker att nämen är det inte hon den där som spelade med i den där filmen, eller han som ju är gift med henne och som skrev den där boken jag fick i julklapp.)

Tyst men absolut inte så tyst att det känns som om hela världen stannar  de gånger man inte fattar vad intervjupersonen egentligen pratar om och man undrar vad i researchen som gick fel. Lite mysmusik i bakgrunden. Och det bästa av allt, kaffedoften. Den får oss att slappna av och tänka på mormorsstugan (om det nu var mysigt där) och barndom och kaffe med dopp, lärde jag mig under en kaffelös telefonintervju med professorn i  medicinsk och fysiologisk kemi Charlotte Erlanson Albertsson. Vi känner oss hemma, helt enkelt.

Det finns ett vanligt grepp i journalistiken som ofta kommer till användning vid personporträtt: man låter intervjupersonen lista saker i en ruta bredvid själva intervjun. Vanlig är till exempel frågeställningen ”Vad har du för bra respektive dålig sida?”.

Just den där grejen har börjat fascinera mig – det händer nämligen ALDRIG att en person svarar på frågan om dålig sida med en genuint otrevlig egenskap. Det vanliga är att man gör som några av intervjupersonerna i tidningen VI: Jan Guillou anser att ”lättja” är hans sämsta egenskap (vilket för gemene man låter helt absurt med tanke på hur mycket böcker karln klarat av att skriva). Rikard Wolff glider elegant undan frågan genom att svara samma sak på både bästa och sämsta sida. Han anser att ”otålighet” är både den mest aktningsvärda och mest förkastliga egenskapen i sin personlighet.

Jag ska inte klandra de här personerna allt för mycket, jag skulle nog inte själv blotta någon av mina mer genuint dåliga sidor. Men visst vore det befriande om nån någon gång svarade med en betydligt mer osympatisk egenskap. Typ: ”jag är snål och självgod”, ”jag missunnar min kollegor framgång”, ”jag är den passiv-aggressiva typen” eller ”jag är beräknande för att få så mycket som möjligt av arvet”.

Det här inlägget var först tänkt att handla om vett och etikett i julklapparnas värld. Ja, inte de julklappar vi ger våra nära och kära. Utan de vi ger och får i våra yrkesroller. Vem ska egentligen ge julklappar till vem? För mig, som tidigare jobbat på en kundtidningsbyrå där det var legio att ge kunderna fina och genomtänkta julklappar, känns det fortfarande som en bra grej att ge mina uppdragsgivare julklappar, fast jag numera är min egen. Min kollega och skrivbordsgranne Magnus tycker att det snarast skulle kännas lismande att ge julklappar till uppdragsgivare. Han tycker att det är de som ska ge till honom. ”Julklappar ger man nedåt inte uppåt”, menar han.

När jag skulle surfa ut på det världsomspännande nätet för att undersöka om det finns något skrivet om den här frågan för att få ett bredare perspektiv än två Garboiters personliga åsikter hamnar jag på Aftonbladets förstasida och kommer helt av mig. Julklappar, till vem det än vara må, känns plötsligt som något väldigt ytligt, värdsligt och fullkomligt oviktigt.

Här möts jag av beskedet av att de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson nu dömts i etiopisk domstol. Domaren anser att de gjort sig skyldiga inte bara till olaglig inresa, som de tidigare erkänt, utan även till medhjälp till terrorism, vilket de förnekat. Hade rättegången gått svenskarnas väg hade de kunnat friges omedelbart och fått fira jul med sina familjer. Nu riskerar de minst 11 och högst 18 års fängelse i Etiopien.

Från rummet bredvid här på Garbo hörs Anas indignerade stämma. ”Jaha. Det här innebär ju slutet för frilansjournalisters möjligheter att rapportera från krigshärdar.”

Och om det blir konsekvensen av detta vore det så klart de facto en stor inskränkning av pressfriheten. Men jag har ändå svårt att tänka på journalistik just nu. Jag kan bara tänka på det lååååånga fängelsestraff de i värsta fall har framför sig och som det överhuvudtaget inte går att sätta sig in i vad det skulle innebära i praktiken. De är 29 och 31 år. Allt som händer i livet mellan 30 och 40……karriär….barn……kommer de inte att få uppleva. Deras liv kommer att pausas och de kommer att få ägna sin kraft och energi åt att behålla sitt förnuft och undvika att bli galna i ett etiopiskt fängelse med miserabel standard. Martin Schibbyes fru Linnea var på plats under rättegången. Om ett långt fängelsestraff blir ett faktum, kommer han då att uppmana henne att lämna honom? Träffa någon annan som hon kan skaffa barn med? Kan man vara så rationell?

Sådant tänker jag på. Och känner mig plötsligt väldigt glad och tacksam att de största problem jag har att tampas med just nu är punkterna på min privata att göra-lista inför julen. Lägga in sill, göra köttbullar, köpa de sista julklapparna, städa, skriva de återstående julkorten….. Problem? Nej, knappast.

Nu slår jag igen min dator, packar ihop mina saker och så går jag och min jullovsledige son och hämtar dottern på dagis. Dagarna fram till julafton ska ägnas åt julförberedelser och sedan väntar ett två veckor långt jullov. Så när som bloggandet här, förstås.

Jag önskar er alla en God, Skön och Vilsam Jul!

Manlig omskärelse av spädbarn är ett ämne som varit på debatt-tapeten under hösten. Seden, att avlägsna förhuden på nästan nyfödda gossebarn, är central inom den judiska traditionen och även inom Islam. Men även på andra håll är det vanligt med manlig omskärelse, och då inte av religiösa skäl, till exempel i USA. Debatten tog fart på DN debatt 18 november, och kördes några vändor där med repliker fram och tillbaka. Debatten har också förts i i Kyrkans Tidning, som jag ibland skriver för och regelbundet läser. Och nu har den kommit till SvD.

Jag tänker inte kommentera sakfrågan så mycket. I korthet handlar det om att de som är emot seden (på småpojkar), ifrågasätter det rimliga med ett dylikt kirurgiskt ingrepp utan barnets medgivande, och menar att det kränker barnets kroppsliga integritet. Förvisso är det en mycket starkt religiöst rotad tradition, men religionerna omtolkar sig på många andra områden, hävdar man. Varför skulle inte omtolkning kunna ske när det gäller den lilla skinnbitens vara eller icke vara på smågossar. Motdebattörerna hävdar en antireligiös intolerans och oförståelse, att framför allt judisk tradition och omskärelse är oskiljaktiga, att ingreppet är harmlöst och att de som vill förbjuda detta fiskar i grumliga antisemitiska vatten. Man menar att förbud mot seden skulle vara lika med att förbjuda Judendomen, och därmed sälla Sverige till historiens förskräckande exempel av antijudiska aktörer, något Göran Rosenberg, knyter an till i sin kommentar i dagens SvD.

Hittills har det varit mycket prata OM. Nu skulle jag vilja läsa reportage och artiklar där man pratar MED. Dem de berör. Hur tänker de? Vad vill de? Hur ser debatten och samtalet ut inom judendomen och islam på det här området? Finns det forskning som stöder det ena eller andra alternativet? Det skulle vara intressant helgläsning.

En vanlig, grå måndag, med lite fjuttig snöbeläggning på Greta Garbos Torg här utanför vårt fönster, kommer plötsligt postmannen och knackar uppfordrande på rutan. Kan du ta emot de här breven!? pekar han på en trave han håller i famnen. Visst kan jag det, jag lufsar iväg i strumplästen och öppnar åt honom. Det visar sig att alla tjocka breven är ungefär lika stora, och adressaterna är undertecknad, Hanna Nolin, Magnus Hagström, Isabella Iverus och Ulrika Nilsson Lokrantz. Vad kan det vara? Varken Ulrika eller jag hade tålamodet att vänta tills resten av gänget kommer in för julfika klockan 15. Vi slet upp paketet – och där fanns en fantastiskt fin Tomas Tranströmer-bok, inbunden, med en julhälsning från Patrik, ja, precis, Mediesverige-Patrik.

Vi blev ruskigt glada! Som frilansare får man inte så mycket – snyft snyft – uppskattning till vardags, och definitivt inga julpresenter (om vi inte ger oss själva presenter vilket händer, när någon kommer ihåg det.) Stort tack för den!

Eller, som Tranströmer säger: ”Vem väntar jag på? En vän. Varför kommer han inte? Han är redan här.”

Av ren slump hamnade jag på en otroligt mysig julmarknad i en varm och fuktig källarlokal på Närkesgatan på Södermalm i Stockholm. Allt tack vare en Twittervän, Sofie. Jag som ska tillbringa julen med ett underbart kompispar, Peter och Lisa, och den stora journalistfamiljen Eneroth i Köping hade inte köpt några julklappar än. Vad ger man fina människor som egentligen har allt de behöver? Continue reading “Social Pens – årets julklapp för alla som gillar att skriva” »