Jag tänkte på glåporden som skanderats mot mig varje gång jag besökt Söderstadion: ”Klipp dig Texas!” ”Skaffa ett jobb Texas!” ”Texas, din jävla bonde!”. Eller som för några timmar sedan: ”Du är fan sämre än hela HBK, Texas!”.
Jag insåg att jag inte skulle få höra sådant mer, och det gjorde mig ledsen.
Den som berättar är Per ”Texas” Johansson, en elitfotbollsspelare som gör sin sista säsong och textsnutten är hämtad ur senaste numret av fotbollstidskriften offside.
Det är visserligen bara ett litet utdrag men jag tycker ändå att det ger en känsla av ”det bra reportaget”. Som läsare får vi inledningsvis ett intressant och ganska värderande begrepp att förhålla oss till: ”glåporden”. Vi blir nyfikna, vad är det för glåpord som textförfattaren mött? Därefter matas vi några exempel, det är inte direkt nobelprisklass över tillmälena men de ger oss en stark känsla för situationen.
Som avslutning kommer en slutsats som ger ytterligare känsla för personen och den skärva av livet han vill förmedla. Den förväntade slutknorren hade antagligen varit att han är trött på att få höra töntiga oförskämdheter, att det skulle bli skönt att slippa dem. I stället blir han ledsen att det snart är över, uppenbarligen tycker han ändå om att höra de banala nedvärderande slagord som riktas till honom i egenskap av fotbollsspelare på elitnivå.
Och så var det dags för ett kapitel i följetongen:
Kapitel 7
I vilket vi gör ett litet tidshopp. Avskedsfesten för Camelio och Mario Burbos föräldrar är avklarad. Vi befinner oss nu i den lilla stadens centrala delar.
Strax efter avskedsfesten för de döda föräldrarna hade Camelio Burbo förvärvat en nedgången fastighet i staden. Det var ett hus på Pikareskgatan som ingen brytt sig om på länge och han hade fått ta över det utan kostnad, den gamla änka som ägde det hade slutligen insett att hon inte skulle orka genomför någon upprustning. Och vad skulle en sådan ha tjänat till? Huset låg visserligen på en rak och bred gata men för stadens invånare kändes den mest ödslig. Man föredrog att vistas i de trånga prång och små torg som fanns på andra håll.
Camelio Burbo stod på gatan och tittade upp mot husgaveln. Nu satt den där – en rejäl skylt i rött och vitt med texten ”Burbos skor”.
