Ibland händer det. Man får syn på ett nytt ord, en ny tanke, en ny människa. Och världen lyfter lite, eller läggs kanske lite på sidan. Man får helt enkelt ett perspektivskifte.
Det hände mig igår. Jag gjorde en intervju med författaren Ida Linde (aktuell med sin bok En kärleksförklaring) för tidningen LevaPS! och som den författare hon är pratade vi om ordens betydelse, om hur stor kraft orden har på vår tanke, vår uppfattning och meningen med vårt liv. Vi drack kaffe och Ida rättade mig, eller nja, erbjöd mig ett nytt ord, ett annat ord för den gamla vanliga familjestressen som numera går under termen livspussel.
Memory, sa hon. Memory sa jag, och såg ungar och man och dammsugare och atp på dagis och jullov som utspridda bilder liggandes hemma på matbordet. Memory, där är det fritt att vända upp en bricka, kolla om den passar ihop med en annan bricka, och passar de inte ihop, så lägger man bara ner den där brickan igen. Helt enkelt släpper den och går vidare i hopp om nya kombinationer. Har rätt att misslyckas helt enkelt.
Så schysst, ett så mycket mer befriande sätt att se på livet än den stela fackligt myntade termen livspussel. TCO som lanserade begreppet inför valrörelsen 2002 äger till med ordet Livspussel, de har fått det registrerat som varumärke. De har alltså både uppfunnit ens ångest och äger rättigheterna till den. Snacka om köpt.
Men grejen är framför allt att ordet livspussel förutsätter att det finns ett paradisiskt familje- och yrkesliv framför våra näsor, att vi har alla delar men bara inte lyckats pussla in oss på den rätta vägen ännu, fått upp den sanna bilden. Och pusslar vi fel har vi ju misslyckats, fått ett defekt livspussel. Varit för korkade för att få ihop vårt eget Livspussel helt enkelt.
Memory däremot, är ju lite friare. Vissa kort går helt enkelt inte ihop förrän man testat några gånger, andra snor ens medspelare och ibland kan man få par i lycka av ren skär tur. Lite mer Knasiga familjen helt enkelt. Som livet är mest, typ.
Tack Hanna – och Ida – för ett nytt, alternativt, sätt att betrakta tillvaron. Jag undrar om man någonsin blir fullärd i konsten att ta sitt liv som det är och gilla läget. Jag har haft perioder då jag ägnat onödigt mycket tid åt att jämföra mig och mitt liv med den bild jag en gång hade av hur det skulle bli. För det skulle så klart bli helhärligt på alla plan. För så ser ju alltid bilderna av framtiden ut. Och ve mig, som ännu inte har….. som är X år gammal…..och som bara har…..
Lite som när chefer ska göra en budget för kommande år och tar till rejält för att den ska bli ”motiverande”. För att sedan när året närmar sig sitt slut ha glömt bort att de tog till rejält för att motivera, och i stället tycker att företaget misslyckats som inte nått upp till budgeterat resultat.
Jag tycker att jag har blivit bättre. Numera kan jag åtminstone fatta att min framtidsvision var just en vision. Inte en möjlig verklighet som jag misslyckats med att leva upp till. Jag och du och alla andra gör ju så gott vi kan. Och våra liv är summan av vår strävan, det vi valt och valt bort. Jag ska göra som du, Hanna. Det där som jag trodde när jag var yngre, som jag ville men som inte blev. De brickorna vänder jag ned. Och koncentrerar mig på mina par och på de brickor jag ännu inte vänt på. Vem vet vad som väntar där?