I dag pryds Svenska Dagbladets kulturbilaga av en stor hand som gör tummen ned och rubriken ”Ogilla. Det digitala kramkalaset börjar bli riktigt irriterande”. Inne i tidningen ondgör sig journalisten Tobias Brandel över alla ”uppmuntrande hojtanden” och all ”trivselbombning” i nätforum som Twitter och Facebook. Han intervjuar sociala medier-profilen Sofia Mirjamsdotter, som inte skräder orden. ”Jag håller på att kräkas på ”styrkekramar” som medelålders kvinnor skickar till varandra på nätet, det är otroligt vanligt. Det låter så pretentiöst och platt.”

Jaha. I mina ögon framstår de här åsikterna som första klassens gnäll. Jag förstår inte hur man kan irritera sig på att människor är positiva, generösa och omtänksamma mot varandra när de umgås på nätet. Än mindre förstår jag hur Svenska Dagbladet kan låta detta gnäll få breda ut sig över ett helt uppslag. Jag undrar just för vilka nättrivsel framstår som ett allvarligt och angeläget problem. Det vore ju onekligen mer problematiskt om folk ägnade sig åt att kasta dynga på varandra på nätet. Om det fanns en ”ogilla”-knapp att sprida trista vibrationer med. Den positiva ton som nu råder på Twitter och Facebook – hur kan man bli provocerad av den?

I ett försök att seriöst problematisera trivseln i sociala medier får psykologen Linda Hellquist uttala sig i artikeln om att hon ser en fara med att känslor som ilska och ledsenhet trängs undan. Hon tror att risken med en kultur där vi ”gillar” och ”peppar”  hela tiden är att vi ”bäddar för en mer onyanserad bild av våra känslor där vi ”gillar” per automatik och vänjer oss av med att känna efter inåt”.

Jag måste säga att jag tycker att Hellquist här skapar problem som inte finns. Som att sociala medier skulle göra att vi förtränger negativa känslor. Bara för att vi inte skyltar med dem på nätet. Även en Facebookanvändare vill ha en viss integritet, och för många går nog gränsen för vad man avhandlar i sina statusuppdateringar vid allvarliga händelser som är förknippade med sorg och ledsenhet. Precis som de flesta människor när de får frågan ”Hur är det?” väljer att svara ”Bra”, oavsett hur det verkligen är. Det betyder ju inte att man inte känner sorg, ilska och ledsnad. Bara att man inte vill dela det med vem som helst. Kanske bara med de allra närmaste. Och då väljer man inte att kommunicera i ett öppet nätforum. Positiva känslor och tankar är däremot lättare att dela med sig av.

Jag är själv aktiv på Facebook. Så gott som dagligen skriver jag statusuppdateringar om vad jag gör och funderingar om stort och smått. Ibland lägger jag ut bilder. Och fast jag vet hur lätt det är att klicka på gilla-knappen så blir jag glad när några av mina vänner har gillat något jag skrivit eller en bild jag lagt ut. Det är ju en bekräftelse på att de sett och läst det. Deras ”gilla” blir livstecken från dem till mig. Livstecken som förmedlar glädje och värme via nätet.

För den som vill mer än att ”gilla” något någon annan skrivit finns ett kommentarsfält på Facebook, där man är fri att skriva vad man vill. Det går utmärkt att anmäla en avvikande åsikt, och understundom debatteras det friskt i kommentarsfälten på Facebook. Här tar folk ut svängarna och här finns utrymme för såväl sött som salt.

Tobias Brandel har dock EN poäng i sin artikel: att det finns risker med att framför allt Twitter blivit en mötesplats för journalister, politiker och PR-konsulter, där de kan dunka varandras ryggar. Alltför intima band mellan journalister och dem de bevakar kan påverka journalisternas opartiskhet och det är så klart inte bra. Men det är viktigt att komma ihåg att dessa intima band inte har uppstått på Twitter. De fanns långt före Internets existens. Twitter är bara ännu en kanal för umgänge mellan makten och dess granskare. Precis som Facebook bara är ännu en kanal för umgänge människor emellan.

Camilla Björkmans frilansskola är en rolig och användbar inspirationskälla. Där kan den som blivit av med sitt jobb som krönikör få ett sådant här råd:

Först och främst – grattis! Att skriva krönikor är nämligen i de flesta fall riktigt dåligt betalt. Dessutom tar det tid att klämma fram en åsikt och är man inte en förbannad person i grunden kan det vara jättesvårt. Nu kan du i stället lägga samma tid på att skriva artiklar, vilket brukar vara klart mer lönsamt. Hurra!

Krönikor är en väldigt speciell genre. Jag har skrivit en del texter i den genren, inga enorma mängder, men ändå så pass att jag fått lite hum om formen. Ibland går det så enormt lätt, de allra bästa kanske har tagit 20 minuter att skriva (och då är de i allmänhet lönsamma). Men ofta har de tagit en dag att värka fram – utan att nödvändigtvis bli bra. Jag är nog inte konstant arg som man ju bör vara enligt Camilla. Oftast vill jag hellre skriva resonerande och det är ju bra på många sätt men nog blir det bättre krönikor av att vara tydlig och bestämd.

Jag kan ju inte skriva om varghatet i varenda krönika – det är en fråga som jag faktiskt går i gång på. Viljan att utrota ett djur som är naturligt förekommande på våra breddgrader, det gör mig förbannad. Men så är jag ju också stockholmare vilket i varghatarnas ögon i stort sett är lika föraktligt som att vara varg. Läs några negativa insändare om varg – jag lovar: någonstans i texten kommer ordet ”stockholmare” att förekomma.

Som Jonas Larsson uttrycker så enkelt ”det börjar ofta med en lunch”. Att navigera genom sitt nätverk och ta de sociala medierna till en ny nivå hör vår samtid till. Bland olika tweetups, kontinuerliga AW:n och event som florerar stärks banden mellan folk genom att träffas på riktigt. Själv gillar jag utvecklingen och denna idé är genial. Att luncha ihop är både trevligt och utmärkt start för nya samarbeten som sagt. Nu kan genom denna tillägg binda ihop folk som du tycker borde luncha ihop eller skicka en egen inbjudan. Du väljer väljer själv hur du vill göra. Genom Linkedin och dess kontaktnät para du ihop folk. Tryck på länken och bjud upp till lunch och nya spännande samarbeten.

Jonas Larsson

Lycka till, Jonas Larsson, med din väg vidare i arbetslivet från projektanställningen på SVT. Hoppas att alla önskeluncher du hoppas på kommer att inträffa. För baktanken med #lunchaihop är mer än att folk generellt ska luncha ihop. Det är en mäktigt snygg marknadsföring av sig själv och de människor som Jonas Larsson önskar träffa för diskutera sin framtid. Vid skrivande stund hade redan 232 luncher parats ihop med honom sedan lanseringen tidigare idag. Genialiskt.

Att fightas i 27 minuter för att inte bli våldtagen och mördad…

Så fantastiskt starkt att berätta om detta för hela världen. Att berätta om allt hon är rädd för och allt hon var rädd för, med gråten i halsen. Jag hör hela tiden diskussioner om nödvändigheten i att dela med sig av sina historier i media, förakten i vissa personers ögon när man berättar något om sig själv online… Jag förstår det inte. Är det inte helt fantastiskt om Anna kan få en eller två personer att säga ifrån, be om hjälp eller bearbeta det de varit med om? Jo. Jag har själv blivit överfallen en gång. Om man nu kan mäta överfall på någon slags skala, så skulle jag kanske säga att mitt borde vara lättare att komma över än Annas. Sedan tänker jag igen och jag tänker på att det tog mig ett år att över huvud taget kunna vistas utomhus i skymning utan en panikångestattack som varade i timmar. Kanske en sån här historia hade hjälpt mig att inte stänga in mig med min ångest? Kanske.

Modigt, Anna Jönsson.

Ni vet att alla redaktörer på svenska tidningar går omkring med skräckhistorier om hur jobbiga frilansar kan vara va? Det är dagens sanning. Därför, dags för den så populära kategorin JOURNALISTISKA DÖDSSYNDER.

Och dagens journalistiska dödssynd är förstås:

DU SKA INTE MISSA DEADLINE!

Ja, okej, jag hör hur ni hummar i bakgrunden ”hur farligt är det, helt ärligt!?”. Och visst, det finns till och med ett begrepp för människor som lämnar lite sent, eller i sista stund. De kallas ”deadline-surfare”. De kan helt enkelt inte få ur sig saker i tid. Ytterst få redaktörer söker upp oss och röker ut oss ur våra frilansar-hålor för att texten kommer en, två dagar sent. Men så fort det börjar bli fler dagar än så, till och med handlar om veckor, så pushar man gränsen, eller helt enkelt stampar sönder den och hela sin relation till den kunden – och, med tanke på skvallerkompetensen i vår bransch – dessutom finns en stor risk att du börjar få rykte om dig att vara ”en som inte lämnar i tid”. Alltså en som man inte anlitar, om det inte gäller vääldigt långa bollar, artiklar som man ändå inte riktigt räknar med.

En redaktör jag känner berättade en skräckhistoria – skribenten verkade seriös, skrev för flera tidskrifter inom området kultur. Skribenten skulle intervjua en hotshot inom en kulturyttring. Skribenten tillbringade timmar med att intervjua denna hotshot, som verkligen fick avsätta mycket tid. Skribenten lovade att han hade en massa hett stoff att komma med. Bara det att texten aldrig kom. Deadline kom, deadline gick – ingen text. Till sist fick redaktören tänka om och bygga om i planeringen av tidningen, för hur mycket redaktören än tjatade kom aldrig någon text. Så till sist kom ett mejl där texten skulle finnas – dock var dokumentet helt tomt! Redaktören påpekade detta, men skribenten hade åkt iväg på resa och gick inte att nå på många dagar. Så till sist kom skribenten tillbaka, skickade åter ett tomt dokument. Till på köpet kom en faktura (den var inte ett tomt dokument).

Låt oss säga så här: Något mer jobb fick inte den skribenten av den redaktören. Inte heller fick skribenten betalt.

Alla som lever på att skriva text vet hur otroligt, jävla enormt motsträvigt det ibland kan vara att sätta sig ner framför datorn och komma igång börja skriva jobba på allvar

När det liksom inte längre går att ringa det där extra samtalet och verkligen kolla, eller plocka in någon extra faktaruta eller gå igenom sina anteckningar igen utan det är akut läge att texten faktiskt måste komma ut!  Jobbar man på en redaktion har man ju alltid ögonen på sig, går ju inte att sitta där och äta smågodis och dricka kaffe och uppdatera facebook ännu en gång medan fotografer och chefer rusar runt.

Som frilans gäller det ibland att skaffa sig en egen plågoande. Okej, man kan köra sin vanliga, hederliga småhetsaruppmaningar, typ;

skriver jag inte får jag inga pengar

skriver jag inte får jag jobba i natt

skriver jag inte så missar jag deadlinen

skriver jag inte så kommer ångesten på besök, inte välkommen

skriver jag inte blir mina barn ensamma kvar på dagis, och kanske kommer polisen och sådär.

Eller så går man hela vägen. Ja, den finns nämligen; nätets egen superettriga chef: går att plocka rätt in i datorn: Write or die heter en osnäll app eller webbprogram som får dig att spotta ut texter. Det är helt enkelt en slags överjävlig eller bara jobbig väckarklocka för alla textskrivare med ”få -ur-sig-ångest”. ”Chefen” har tre lägen. Så det är bara tt välja styrkan i piskrappen;

Den snälla: Med jämna mellanrum dyker det upp en liten fin, småhärlig påminnelse om att nu vore det kanske bra att börja skriva lite.

Normalt chefsläge: Om man ihärdar med att inte skriva spelas ett högst otrevligt ljud upp.  Ljudet slutat först när man börjar skriva igen.

Och så tredje varianten, för den som verkligen drunknat i smågodis och skaparångest: Kamikaze-läget: när man pausar börjar skärmen först blinka och ändra färg för att sedan helt enkelt börja sudda ut ens text, radera den. Fatta!!!!

Till alla lägen kan man dessutom ställa in hur förlåtande eller överseende den lilla ettriga chefen ska vara, hur snabbt den ska börja djävlas med passiva och dagdrömmande journalister. Det är du som väljer! Förlåtande? Strikt? Elak, ond, djävlig!

Jag lovar, jag tänker prova dem alla. Jag börjar absolut med förlåtande, herregud, det är ju november. Då måste man vila lite, fundera och fila på orden. Eller!?

En serie kortfilmer om Sverige på 80-talet, och den utveckling landet gått igenom de tre senaste decennierna. Initiativtagare är Svenskt Näringsliv, och allt arkivmaterial kommer ifrån Sveriges Television. En hyllning till entreprenörskapet som drivit samhället framåt. Och så presenterat på ett fantastiskt underhållande sätt!

Bland annat den senaste flugan bland Stockholms Ungdomar: Heta Linjen

Eller denna presentation av det svenska medielandskapet och kulturutbudet 1980 – videospelare, två tv-kanaler, LP-skivor, Discomusik, punk, Gyllene Tider, dansbandsdöden och Motorsågsmassakern.

Den 11 november i år hade miljömärkningen Svanen en sammankomst med föreläsningar för sina VIP-kunder om varumärkesbyggnad, sociala medier B2B och storytelling. Det hela streamades samma dag. Försökte få tid till det på skolan att vi webbkommunikatörer på Medieinstitutet skulle se streamingen men det hela krockade tyvärr med föreläsningen som Mona Wallins från Naturskyddsförening höll. En för övrigt utmärkt föreläsning.

Micco Grönholm  delägare i Pyramid Communication, även kallad @The_Brand_Man på Twitter,  höll ett väldigt intressant och informativt föredrag om varumärkesbyggnads och importansen om kommunikation och konversation. Något som sociala medier är utmärkta verktyg att använda för just detta, både inom B2B och B2C. Här under ligger hela föredraget. Väl investerad tid att se på.

En annan viktig aspekt på marknadsföring är storytelling. Martin Palacios  marknadsföringstrateg på Veidekke, även kallad @Palace på Twitter, som under två års tid lyft fram Veidekkes värdering i deras marknadsföring av dem själva och för bostadsmarknaden. Se hans framförande och kloka ord här under.

Som EU- och konsumentminister ansvarar Birgitta Ohlsson för de båda miljömärkningarna Svanen och EU Ecolabel. Hennes stora ståndpunkt som hon lyfter fram i sitt föredrag här under är att HA ETT STARKT BUDSKAP som sitt stora råd till marknadsförare i nom sociala medier. Ta absolut och se den också.

• Ha ett starkt budskap
• Arbeta successivt och långsiktigt
• Kommunicera dina budskap tydligt
• Skaffa ett personligt språk

Jag tänkte på glåporden som skanderats mot mig varje gång jag besökt Söderstadion: ”Klipp dig Texas!” ”Skaffa ett jobb Texas!” ”Texas, din jävla bonde!”. Eller som för några timmar sedan: ”Du är fan sämre än hela HBK, Texas!”.

 Jag insåg att jag inte skulle få höra sådant mer, och det gjorde mig ledsen.

Den som berättar är Per ”Texas” Johansson, en elitfotbollsspelare som gör sin sista säsong och textsnutten är hämtad ur senaste numret av fotbollstidskriften offside.

Det är visserligen bara ett litet utdrag men jag tycker ändå att det ger en känsla av ”det bra reportaget”. Som läsare får vi inledningsvis ett intressant och ganska värderande begrepp att förhålla oss till: ”glåporden”. Vi blir nyfikna, vad är det för glåpord som textförfattaren mött? Därefter matas vi några exempel, det är inte direkt nobelprisklass över tillmälena men de ger oss en stark känsla för situationen.

Som avslutning kommer en slutsats som ger ytterligare känsla för personen och den skärva av livet han vill förmedla. Den förväntade slutknorren hade antagligen varit att han är trött på att få höra töntiga oförskämdheter, att det skulle bli skönt att slippa dem. I stället blir han ledsen att det snart är över, uppenbarligen tycker han ändå om att höra de banala nedvärderande slagord som riktas till honom i egenskap av fotbollsspelare på elitnivå.

Och så var det dags för ett kapitel i följetongen:

Kapitel 7

I vilket vi gör ett litet tidshopp. Avskedsfesten för Camelio och Mario Burbos föräldrar är avklarad. Vi befinner oss nu i den lilla stadens centrala delar.

Strax efter avskedsfesten för de döda föräldrarna hade Camelio Burbo förvärvat en nedgången fastighet i staden. Det var ett hus på Pikareskgatan som ingen brytt sig om på länge och han hade fått ta över det utan kostnad, den gamla änka som ägde det hade slutligen insett att hon inte skulle orka genomför någon upprustning. Och vad skulle en sådan ha tjänat till? Huset låg visserligen på en rak och bred gata men för stadens invånare kändes den mest ödslig. Man föredrog att vistas i de trånga prång och små torg som fanns på andra håll.

Camelio Burbo stod på gatan och tittade upp mot husgaveln. Nu satt den där – en rejäl skylt i rött och vitt med texten ”Burbos skor”.

Att vara kritisk och ifrågasättande är en självklarhet för en journalist. Det är en del av yrkesrollen. Journalistkåren ska ju utgöra den tredje statsmakten, och som sådan granska dem som styr och ställer i vårt land. Blottlägga orättvisor och missförhållanden och på så vis fungera som en garant för att vårt demokratiska samhällssystem fungerar som det ska. En mycket viktig uppgift. Men vi journalister låter oss inte nöja med att avslöja oegentligheter i maktens boningar. Nej, på fritiden ägnar vi oss gärna åt att granska oss själva. Analysera och debattera hur vi egentligen klarat av bevakningen av diverse aktuella händelser och fenomen. Jag känner nog vid närmare eftertanke inte till någon yrkeskår som är så självkritisk och förtjust i att vrida och vända på den egna yrkesrollen som just journalistkåren.

Sedan 19 år är jag medlem i Publicistklubben (PK), som ordnar debatter cirka en gång i månaden. De första åren som medlem var jag med på flera av dessa debatter som då kunde handla om diverse aktuella mediefenomen. En kväll förklarade Olle Wästberg, då nybliven chefredaktör på Expressen, hur han ämnade göra om tidningen till en ”kvaloid” (en god ambition som gick åt fanders). En annan afton diskuterade vi de kvinnobilagor som kvällstidningarna gav ut vid denna tid. Var de ett initiativ för att lyfta kvinnofrågan? Eller ett sätt att putta ut kvinnan ur huvudtidningen och göra henne till ett särintresse i likhet med de andra bilagetemana sport och motor? Jag minns dessa debatter som intressanta, livfulla och varierade.

På senare år finns det en röd tråd som går igen i så gott som samtliga teman för PK-debatter och det är självrannsakan. Allt som oftast handlar en debatt om en händelse som nyligen fått mycket uppmärksamhet i medierna. Vinkeln är så gott som alltid: ”Hur klarade vi bevakningen?” Senaste debatten på Publicistklubben i Stockholm i slutet av oktober var inget undantag. Den handlade om drevet mot Juholt.

”Berättigad maktgranskning eller besinningslöst drev? Styrdes reportrarna av Juholts interna fiender? Vad säger den intensiva bevakningen om den politiska journalistiken i Sverige ?”  Så står det på inbjudan till debatten. Knappt har mediestormen kring Juholt mojnat så ska vi ställa oss själva till svars. Kanske fungerar dessa debatter lite som en sorts sekulariserad bikt? När vi diskuterar felen och bristerna med drevjournalistiken mot Juholt i grupp känns det kanske bättre inom var och en av oss. Delad skuld är kanske lättare att bära?

Visst finns det poänger med att kritiskt granska och diskutera sin yrkesutövning. På så vis kan man dra viktiga lärdomar inför framtiden. Men var får hyllningarna plats? Är det när Stora Journalistpriset delas ut, eller? Jag tycker att exempel på god journalistik, på gediget och oförtrutet journalistiskt arbete som resulterar i tuff bevakning och skarpa analyser är minst lika viktiga att lyfta fram som de tillfällen då vi journalister trampar i klaveret, förlorar oss i flocken eller missköter vårt värv på annat vis. Som journalist tycker jag att det är inspirerande när andra journalister gör någonting bra. Ett exempel på en utmärkt förebild är Svenska Dagbladets politiska reporter Lenna Hennel. En ytterst produktiv och vass journalist, som serverar läsarna insiktsfulla och överskådliga analyser av det dagspolitiska läget var och varannan dag. Jag tror att vi har minst lika mycket att lära av de goda exemplen som vi har av att sätta våra tillkortakommanden under lupp. Det är min förhoppning att de programansvariga på Publicistklubben släpper greppet om masochismen och låter yrkesstoltheten få ta sin rättmätiga plats i programmet. Då kan jag mycket väl tänka mig att gå dit igen.