Leif GW och jag. Jag vet inte hur det är för er men jag gillar honom, han är liksom någon slags konstant i mitt liv. Konstant hundblick, konstant patriarksävlig ton och konstant närvarande i media. Det känns tryggt i en mediavärld som är allt annat än utstakad. Vem ska skriva? Vem ska betala? Vem ska läsa?
Och läsa förresten? Vill vi inte helst bara berätta vår egen story, shapa up vårt eget varumärke, via ett lagom personligt facebookliv och snygg livskarriär (som en läkare sa på radion apropå klass, dålig mat och övervikt, att de barn som är uppvuxna i Djursholm har typ större chans att göra en mer high level-livskarriär än ungarna i Botkyrka).
Leif GW däremot, han bara ångar på i sin ostajlade finlandsfärja till varumärke, helt självklar och sig själv, frossar i socker och gillar dansbandsmusik, medan kändistwittrare och coacher svallar förbi i hans kölvatten. Väjer inte undan, blir det jobbigt tar han det med en offentlig suck. Han vet vad han vill och har format sitt liv efter det.
Kaxigt tycker jag. Nu ska jag läsa hans nyutkomna självbiografi, en berättelse om den egna uppväxten, resan från det dåliga till det bra-iga, från luspank till svinrik tv-profil i konstant jägarväst. Och se hur han blev GW med svenska folket. Om äkthet och framgång.
Men, shit pommesfrites! så ser jag på hans hemsida att man nu kan köpa Leif GW bobblehead-dockan, en handmålad docka med guppande huvud, som det står i säljtexten, med jägarväst och allt, för 115 spänn. ”Äg din egen Leif GW Persson – i formatet 21X7 cm!” DoubblebobbleShit! Jag är blåst, GW-blåst. Paul Ronge och alla andra mediestylare, det är bara att lägga ner: GW is The Message.
