Emelie har skrivit så bra här på Mediesverige apropå Ajour-debatten ”alla är journalister”, som även Catia Hultquist tagit upp i DN i dag. Jag arbetade en gång på ett ställe där devisen var att alla var journalister, nämligen Sourze.se. Ett debattforum som fanns långt före bloggar twitter facebook och allt annat. Ja, det finns fortfarande, men lever lite i skymundan.
Problemet när vi lät folk skriva själva, var just det att alla inte var journalister. De klarade inte ens de mest grundläggande kraven som finns för tryckfriheten i ett land. De lämnade ut människor hur som helst, utan en tanke på vad det kunde innebära för dem och deras anhöriga. De idkade det straffbara ”hets mot folkgrupp”, vissa länkade till och med till peddo-sidor på nätet. De var, kort sagt, inget vidare som journalister.
Därför hade vi en benhård moderering. Bara vissa av skribenterna, de vi hade förtroende för, fick så kallade guldnycklar – alltså gå rakt ut i publicering. Eftersom de inte höll på med en massa otrevligheter av ovanstående slag.
De som bloggar, twittrar och håller på för fullt och publicerar sig deltar i sociala medier, men de är inte journalister. De tycker saker, ofta utan att kolla upp och dubbelkolla fakta. De har inte läst de nödvändiga protokollen eller hört med de ansvariga, de flesta av dem. Det tar nämligen lång tid, och människor lägger inte lång tid på att förbereda ett blogginlägg.
När vi påstår att alla är journalister har vi glömt bort hur stor makt journalistik har. En journalist kan förändra saker – kanske inte i hela världen, men i delar av den – genom att ta upp och berätta om något missförhållande, till exempel. Om journalister inte hade makt att påverka, varför skulle man då fängsla så många som man gör i diktaturer?
Därför måste vi vara försiktiga med journalistiken.
Journalister kan krossa människor känslomässigt, ekonomiskt, de kan förändra livet för personer. En teaterrecension, ett närgånget granskande av ett företag, ett ifrågasättande av en doktorstitel. För att ta några exempel på saker och personer som fått läggas ner/avgått på grund av journalistik. Ibland rättmätig sådan, ibland har saker gått i rullning på grund av alltför partisk journalistik.
Alla kan inte vara journalister. Särskilt inte de som inte förstår hur stor makt journalistiken har.
Hallå,
Vilken bra bakgrund! Visste faktiskt inte om vad som hände med Sourze. Jag tycker du har rätt (och kommer imorgon skriva mer om just det – håll utkik!). Jag kommer åtminstone aldrig propsa på att göra en tidning där vem som helst får skriva vadsomhelst. Det blir både menlöst och tråkigt.
Att ”alla är journalister”, handlar så klart inte om det. Att det är en identitet som hör ihop med en person, varje person. Utan att det är ett hantverk. Som alla inte klarar av jämt eller ofta. Men kanske ibland. Nån gång. Framförallt är det en inställning till läsaren där den som kollektiv inte vet sämre, kan sämre. Som journalister, eller sammanställare av berättelser, är det saker vi behöver förstå, lära och praktisera.
Det är vad försöket med Ajour handlar om. Delvis. Mer om detta imorgon. Tack för posten!
Hej Emanuel!
Jag håller med dig om att läsaren inte alls behöver veta sämre. Men läsaren har inte samma krav på objektivitet. En läsare ger SIN syn på saken, som kan bidra till och bredda en diskussion. Men hittills har jag inte hört om läsare som tar reda på vad deras antagonisters argument går ut på och lyfter upp även dem. Det är det bara journalister som gör. Som gammal sourze-are är jag förstås för att alla röster ska höras, det var ju precis det vi arbetade så hårt för, vi tjatade in berättelserna även från dem som aldrig hörs och syns i media, vi spökskrev åt dem som var dåliga på svenska, vi letade efter utsatta människor för att de skulle berätta sin version av saken, vi sökte efter politiker och andra som kunde besvara kritik. (Många bloggare mfl som hörs i debatten är ofta redan väletablerade och har en stabil plats i samhället, men det är en annan historia).
Men så länge ni har journalister som arbetar med allmänhetens texter, tror jag att det kan funka. Även om, som sagt, risken är att man bara hör de röster som ändå redan finns – de väl etablerades röster, de som kan skriva, de som är vana vid att lufta sina åsikter. De andra måste man nämligen jaga rätt på, för de deltar inte i de sociala medierna, tyvärr.
Läste din artikel i DN i dag, bra att du förklarade mer. Lycka till med projektet!
Tack Ana för ett väldigt välformulerat och substansfyllt inlägg.