Höstlovet börjar i dag. Barnen är på landet, hos sin farmor och farfar. Så även jag. Fast jag har inte tid eller råd att ta något lov just nu.

Därför är det så fantastiskt att jag kan sitta här, mitt i den uppländska myllan, och betrakta naturen – se hur träden tappar sina löv, hur skogen i horisonten antar en vacker blålila färg och känna doften av fuktigt gräs – och ändå arbeta. Göra intervjuer. Skriva artiklar. I alla fall fram tills jag måste titta på den senaste legobåten som min son byggt, eller besöka min dotters frisersalong ”Ögat”. (Välkomna avbrott som ersätter kaffepauser med kollegor då man diskuterar bolån och lönesänkningar, inget fel på dem men jag gillar variationen!)

Det här är faboulous. Varken mer eller mindre.

I en krönika i DN berättar Jonas Thente om att den som använder någon bokstäverna q, w eller x i Turkiet kan dömas till fängelse. Särskilt w anses var en bokstav som i grunden hotar den turkiska statsbildningen, eftersom den används av den kurdiska minoriteten, skriver Thente i lördagens DN (ligger ej ute på nätet vad jag kan se). Nu har jag inte källkollat de här uppgifterna, så ta dem inte för givna bara för att de förekommit i DN och att jag nu sprider dem vidare. Undrar bara; kommer de turkiska medborgarna ut på nätet utan att begå lagbrott?

www är ju fantastiskt på många sätt. Även för en stofil som fortfarande gillar det på papper tryckta ordet. Till Internets förtjänster hör att det är ett väldigt bra forum för företeelser som bygger på idealism och passion. Sånt här till exempel gör sig otroligt bra på nätet: en blogg om stickning. Hur många läsare har Stickigt? Kanske 50 personer läser den regelbundet. För dem är bloggen betydelsefull.

Sett till intresset är wikipedia givetvis i ett helt annat universum, men i grunden handlar det också om gemensam entusiasm för en god sak. Här har vi ett helt hav av entusiaster som tycker det är roligt att förmedla kunskap och har hittat ett fullkomligt suveränt sätt att göra det på. Jag tackar och tar emot.

Leif GW och jag. Jag vet inte hur det är för er men jag gillar honom, han är liksom någon slags konstant i mitt liv. Konstant hundblick, konstant patriarksävlig ton och konstant närvarande i media. Det känns tryggt i en mediavärld som är allt annat än utstakad. Vem ska skriva? Vem ska betala? Vem ska läsa?

 Och läsa förresten? Vill vi inte helst bara berätta vår egen story, shapa up vårt eget varumärke, via ett lagom personligt facebookliv och snygg livskarriär (som en läkare sa på radion apropå klass, dålig mat och övervikt, att de barn som är uppvuxna i Djursholm har typ större chans att göra en mer high level-livskarriär än ungarna i Botkyrka).

Leif GW däremot, han bara ångar på i sin ostajlade finlandsfärja till varumärke, helt självklar och sig själv, frossar i socker och gillar dansbandsmusik, medan kändistwittrare och coacher svallar förbi i hans kölvatten. Väjer inte undan, blir det jobbigt tar han det med en offentlig suck. Han vet vad han vill och har format sitt liv efter det.

Kaxigt tycker jag. Nu ska jag läsa hans nyutkomna självbiografi, en berättelse om den egna uppväxten, resan från det dåliga till det bra-iga, från luspank till svinrik tv-profil i konstant  jägarväst.  Och se hur han blev GW med svenska folket. Om äkthet och framgång.

Men, shit pommesfrites! så ser jag på hans hemsida att man nu kan köpa Leif GW bobblehead-dockan, en handmålad docka med guppande huvud, som det står i säljtexten, med jägarväst och allt, för 115 spänn. ”Äg din egen Leif GW Persson – i formatet 21X7 cm!” DoubblebobbleShit! Jag är blåst, GW-blåst. Paul Ronge och alla andra mediestylare, det är bara att lägga ner: GW is The Message.

Media, Mingel och Bowling går hand i hand!

Därför vill vi på Mediesverige.se bjuda in er att delta i en fantastisk mediebowlingturnering den 22a november. Journalister, reklamare, informatörer, kommunikatörer, pr-konsulter, sociala mediegurus, designers, fotografer. På Mediesverige.se samlar vi röster från hela mediebranschen.

MediesverigeBowling innefattar en timmes bowling mellan 17:30-18:30 och några härligt förfriskande öl. Vad mer kan man önska av en novembertisdag?

Begränsat antal platser (40 stycken), så det är först till kvarn som gäller. Anmäl er direkt på Facebook eller maila mediesverige@pppension.se

Varmt välkomna!

Företag som inte tål kritik ska inte vara på nätet.

Det är min tes här i livet. Jag tycker i och för sig att det gäller privatpersoner också, men det är inte lika intressant. Vad som är intressant är när företags kommunikationsstrategier går ut på att klicka ”delete”.

Exempel 1.

Charlotte Naversten gjorde mig igår uppmärksam på  easyart som utan att blinka valde att ta bort hennes kritiska kommentar på deras Facebook-sida för att i stället svara med ett mail. Ett mail som vänligt ber henne att hålla kritiken borta från Facebook. Vad det egentligen betyder är ju att hon ska hålla det för sig själv så att det inte smittar av sig på andra, frågan är bara om detta inte ger exakt motsatt effekt. Hur många retweets och hur många svar från upprörda människor  tror ni att hon fick efter den här tweeten? Just det.

Exempel 2.

Ett något större exempel som jag läste om här: ChapStick. Kort sammanfattat kan man säga att ChapStick lanserar ny reklam, som illustrerar en tjejs rumpa (hon letar efter sitt läpsyl såklart). Företagets slogan är Be heard at facebook.com/chapstick, men när fansen börjar kommentera reklamen så dröjer det inte länge innan kommentarerna är borta. En efter en deletas de. Vad tror ni händer? En snackis uppstår, fansen blir upprörda, kommenterar ännu mer, vänner till fansen blir upprörda och kommenterar ännu mer. ChapStick svettas men fortsätter att ta bort kommentarer, de tar också bort reklamen och allt är tyst. Ingen ursäkt, ingen förklaring, ingenting.

Shhhhhh.

Så fortsätter det tills det att ChapStick inte längre hinner med att ta bort all kritik och i stället inser att de faktiskt måste göra en pudel. Läs hela officiella ursäkten här, stycke två:

We apologize that fans have felt like their posts are being deleted and while we never intend to pull anyone’s comments off our wall, we do comply with Facebook guidelines and remove posts that use foul language, have repetitive messaging, those that are considered spam-like (multiple posts from a person within a short period of time) and are menacing to fans and employees. 

Så, enligt ChapStick, vad är det egentligen som hänt? Fansen har gjort fel, de har skrivit för mycket, för grovt och det är därför deras kommentarer har blivit borttagna. Tror ChapStick själva att de kommer undan med en ursäkt som skyller allt på deras egna kunder, deras största och viktigaste tillgång? Troligtvis, men i det långa loppet? Knappast. Den onda sociala medie-spiralen är igång, precis som Tim Nudd skriver.

Jag har så svårt att greppa denna strategi. Vem är det som utformat den och varför? Vilka argument finns till att det här skulle vara ett gott sätt att kommunicera? Min misstanke är såklart, precis som er, att det antagligen inte finns någon utarbetad strategi för ChapSticks närvaro i sociala medier och att det därför blivit som det blivit. Vissa företag verkar glömma att de finns och verkar i sociala medier för konsumenternas skull. Det är också för konsumenterna de sociala mediernas egenskaper är som mest positiva; snabbheten, ärligheten och möjligheten. Dessa egenskaper kan lätt omvandlas till negativ publicitet och förlorade kundrelationer om man som företag inte tänker till. Handlar inte kommunikation i sociala medier främst om att stötta affären i alla lägen? Att kommunikationen ska bidra inte bara just nu utan även i det långsiktigt?  Det går inte att hoppa på det senaste tåget bara för att man ska, utan att veta varför och hur.

ChapStick och Easyart, goda exempel på hur man absolut inte ska göra. Jag säger som de säger på twitter, #epicfail. 

Jag tycker det är rätt fascinerande att skribenter som själva är tuffa och hårda kritiker (vilket de ju ska vara) inte klarar av att själva få kritik. Mitt senaste exempel är hämtat från DN i morse där sportkrönikören Johan Esk blir ifrågasatt och går i taket. Bakgrunden är det som Esk skrev den 23 oktober:

”Visst är det bra att IFK Göteborgs sponsor granskas, men det kändes ändå geggigare i Göteborg när Blåvitt, sossarna och ICA var en helig treenighet som ingen kunde ta sig in i.”

Hans ord fick Gunnar Larsson, som var ordförande i IFK Göteborg (och socialdemokratisk politiker) åren 1982-2001 att undra lite. Han ber helt enkelt Esk förklara vad som menas med ordet ”geggigt” under de åren och ställer försynt frågan om det är fel att vara engagerad i både politik och idrott. Varpå Esk svarar:

”Några få rader och den gamle idrottsledaren/politiske ledaren kräver att krönikören ska stå upp i givakt och förklara sig.”

Hur menar Esk egentligen? Ska hans ord inte få ifrågasättas? Är det kanske så att det han skriver inte ska tas på allvar för att det handlar om några få rader?

   Och så fortsätter följetongen med kapitel 6.

Kapitel 6

Borgmästaren hade just meddelat den lilla församlingen nyheten om att BOCO, Blondin Oil Company, var på väg att etablera sig i den lilla staden, precis i närheten av den skomakarbostad där han befann sig som inbjuden gäst till skomakarbröderna Camelio och Mario Burbo.

”Det kommer ju att innebära ett oerhört uppsving för skomakeriet”, tänkte Mario. Han fantiserade om alla de oljearbetare som skulle invadera området och vilka skor de kunde tänkas behöva. Stövlar av god kvalitet för arbetet, fina gå-bort-skor när de roade sig i staden. Kanske skulle han lära sig tillverka gummistövlar också? Möjligheterna tycktes oändliga.

”Och jag som just fått ta över hela verksamheten, förutom namnet Burbos skomakeri. Hur kunde min bror avstå från allt detta?” fortsatte han fundera.

Camelio Burbo såg dock väldigt avspänd ut där han satt snett mittemot Mario. Han ringlade lite olivolja på sin brödbit, lade på en rejäl bit av den hårda osten som tillverkats i staden i hundratals år och som fått namnet ”kavajost”, Ingen mindes längre varför osten fått detta namn, men det var en självklarhet att äta den vid alla högtidliga tillfällen. Camelio knöt händerna bakom huvudet, slöt ögonen och lutade sig bakåt. Han kände ju redan mycket väl till det som borgmästaren just berättat.

I måndags var jag i Göteborg på reportageresa. Syftet med resan var att besöka Mölnlycke Healthcare på deras globala huvudkontor i Gamlestaden strax utanför Göteborg för ett företagsreportage för MedTech Magazine. Denna expedition bestämdes på kort varsel och när jag blev tillfrågad om jag kunde resa till Göteborg över dagen svarade jag glatt ”Ja!” utan tillstymmelse till tvekan.

Eftersom jag endast har två kvarter mellan hemmet och Garbokontoret tar jag alla chanser till utflykter till andra verkligheter.

Att måndagens resa innebar dryga sex timmars inre resa ombord på ett tåg och att jag därmed tillbringade lika lång tid i en tågfåtölj som i Göteborg var inget som störde mig. Jag gillar att åka tåg! Särskilt i en tyst avdelning som ÄR tyst. Och det var de jag reste i i måndags. Möjligen kunde balansen ha justerats något till Göteborgs fördel, men nu ville jag varken kliva upp i ottan eller komma hem vid midnatt. Så jag fick nöja mig med sex timmar på Sveriges framsida. Men på det hinner man minsann en hel del:

• Äta lunchsushi på Göteborgs Central och upptäcka att skålarna för Misosoppa är mycket grundare än den gängse Stockholmsvarianten. Pölarna på golvet skyller jag helt och fullt på kulturkrocken.

• Åka taxi till Gamlestaden med en chaufför från Eritrea vars son spelade i Gothia Cup i somras precis som min och skratta och prata om allt roligt som hände under cupen. Fotboll förenar!

• Besöka ett gäng eldsjälar på Mölnlycke Healthcare och höra dem berätta om vad de gör, hur de gör det, vart de vill och hur de ska ta sig dit. Syftet med vinjetten ”Företaget” i MedTech Magazine är att porträttera olika företag i medtechbranschen och på så vis visa på branschens bredd. Alltid kul att fokusera på ett nytt företag, förstå dess verksamhet och vad som driver dem som arbetar där.

• Få skjuts in till stan med fotografen Andreas Karlsson och höra honom berätta om en reportageresa genom hela Afrika som han och hans fru nyligen gjort. De sålde in ett antal text- och bildjobb, reste i väg och gick plus på det hela i slutändan. Imponerande. Och inspirerande!

• Fika på legendariska Café Husaren i Haga och prova deras magnifika kanelbullar, stora som frisbees, och finna att jag fick kapitulera med halva bullen kvar på fatet.

Glöm "stor bulle". Här snackar vi världsdel!

• Skippa tanken på taxi till Centralen för hemfärd till Stockholm och i stället tråckla mig dit via spårvagn. Detta visade sig vara dagens verkliga living on the edge-inslag. Dels för att jag på väg till spårvagnshållplatsen var en hårsmån från att bli nedmejad av cyklande Göteborgare, då cykelbanorna i Göteborg till skillnad från i Stockholm är en del av trottoaren, om än svagt rödfärgad. Något jag inte är van vid. Kulturkrock nr 2! Dels för att ingen ville svara mig på om den spårvagn jag var på väg att stiga på gick till Centralen. Och när en liten Evert Taubeliknande farbror väl svarade ”Ja”, när jag redan var ombord, tillade han: ”Och så får du dig en liten rundtur på köpet!”. Eeehhh? Men jag kom fram i rättan tid!

Hemresan gav mig gott om tid att samla mina intryck. Tvivelsutan hade denna dag innehållit betydligt mer än en vanlig vardag hemmavid. Att då och då, med ojämna mellanrum, få sticka i väg och uppleva något nytt….Det är i sanning väldigt trevligt, roligt och inspirerande.

Det inte bara sakförhållanden i nutid som journalister måste försöka beskriva objektivt och sanningsenligt i sin rapportering. Också historien måste vi vaka över. För det händer att de som beskriver den, vränger till det så att det passar dem. Som när Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten säger till DN:s reporter att Moderaterna var med och genomförde fri och lika rösträtt.

Upprinnelsen är en formulering i Moderaternas nya idéprogram som antogs i helgen, där man bland annat skriver: ”Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande.” Det är när Arkelsten bemöter kritiken av ovan nämnda citat, som hon helt felaktigt påstår att Moderaterna var med och genomförde fri och lika rösträtt.

Genant och okunnigt, lyder domen över Arkelsten, och saken diskuteras bland annat fortsatt i Resumé och på Twitter. Ja, visst är det pinsamt att en partisekreterare inte har bättre koll på sitt partis historia. Som journalist blir jag påmind om något ännu viktigare: att historian alltid är närvarande i nuet, och de som har makten och problemformuleringsinitiativet ofta också försöker ta makten över historian. Kolla på vilken idéburen organisation som helst. De har sin beskrivning och tolkning av historian, som gynnar deras intressen. Också inför de olika beskrivningarna av historien, måste vi journalister förhålla oss kritiska och granskande. Särskilt de som formuleras av dem med makt på olika områden i samhället.

Till de som säger att de inte använder Twitter för att de inte bryr sig om när deras polare dricker latte eller inte. William Petzäll gör ju mer än så om man säger, om det nu är han, om han nu har rätt. Följ det hela direkt på #sdgate och #williampetzäll!

Uppdatering:
Enligt Expo så stämmer vissa av koderna.
Sofia Miriamsdotter uppdaterar också flitigt om händelserna.

Emelie har skrivit så bra här på Mediesverige apropå Ajour-debatten ”alla är journalister”, som även Catia Hultquist tagit upp i DN i dag. Jag arbetade en gång på ett ställe där devisen var att alla var journalister, nämligen Sourze.se. Ett debattforum som fanns långt före bloggar twitter facebook och allt annat. Ja, det finns fortfarande, men lever lite i skymundan.

Problemet när vi lät folk skriva själva, var just det att alla inte var journalister. De klarade inte ens de mest grundläggande kraven som finns för tryckfriheten i ett land. De lämnade ut människor hur som helst, utan en tanke på vad det kunde innebära för dem och deras anhöriga. De idkade det straffbara ”hets mot folkgrupp”, vissa länkade till och med till peddo-sidor på nätet. De var, kort sagt, inget vidare som journalister.

Därför hade vi en benhård moderering. Bara vissa av skribenterna, de vi hade förtroende för, fick så kallade guldnycklar – alltså gå rakt ut i publicering. Eftersom de inte höll på med en massa otrevligheter av ovanstående slag.

De som bloggar, twittrar och håller på för fullt och publicerar sig deltar i sociala medier, men de är inte journalister. De tycker saker, ofta utan att kolla upp och dubbelkolla fakta. De har inte läst de nödvändiga protokollen eller hört med de ansvariga, de flesta av dem. Det tar nämligen lång tid, och människor lägger inte lång tid på att förbereda ett blogginlägg.

När vi påstår att alla är journalister har vi glömt bort hur stor makt journalistik har. En journalist kan förändra saker – kanske inte i hela världen, men i delar av den – genom att ta upp och berätta om något missförhållande, till exempel. Om journalister inte hade makt att påverka, varför skulle man då fängsla så många som man gör i diktaturer?

Därför måste vi vara försiktiga med journalistiken.

Journalister kan krossa människor känslomässigt, ekonomiskt, de kan förändra livet för personer. En teaterrecension, ett närgånget granskande av ett företag, ett ifrågasättande av en doktorstitel. För att ta några exempel på saker och personer som fått läggas ner/avgått på grund av journalistik. Ibland rättmätig sådan, ibland har saker gått i rullning på grund av alltför partisk journalistik.

Alla kan inte vara journalister. Särskilt inte de som inte förstår hur stor makt journalistiken har.