Kolla ovan. Där ser ni en riktig girigbuk.

Jag har just fått lån till min första bostadsrätt, en ombildad hyresrätt, och därmed tagit steget in i de girigas skara.

Åtminstone om man resonerar som Mattias Ronge och som han själv skrivit så bra om i DN häromdagen. Det är dessutom ämnet för hans nya bok.

Jag kan inte annat än att hålla med. Åtminstone till viss del. Jag gör en riktigt bra affär på bekostnad av förra generationens skattepengar.

Det är lätt att peka ut andra som sämre men inte se sina egna val – bortförklaringarna står som spön i backen.

”De hade ändå blivit en ombildning utan att jag röstade ja.” (om fler hade tagit ett moraliskt ansvar så hade hela Stockholm inte varit utsålt, tro mig)

”Alla andra flyger med Ryan Air.” (med bas i Irland så att det är möjligt att ge personalen endast provisionsbaserad lön)

”Jag får ju dra av det här på firman!” (visst, men du måste inte)

Ja, ungefär så.

Mattias Ronge trodde aldrig själv att han skulle bli en skattesmitare med adress på Isle of Wight. Men det blev han. Han betalde ju ändå så mycket skatt, bidrog till det allmänna, tyckte han. Lite kunde han väl få lägga undan.

Och egentligen är det ju heltokigt att vi som redan har pengar så att det räcker – den övre medelklassen – får skattesubventionerad städhjälp via rutavdraget. Ändå är vi inte sena med att använda det. Fastän många har råd att betala ur egen ficka utan bidrag. Men då tycker vi att det blir så dyrt. Och det blir det ju. I våra designade vita hem.

Pengarna vi får över går förstås till oss själva och svår egen konsumtion. Thailandsresor, bostadsrätter och kaffe latte i parti och minut. Mycket vill ha mer.

Men det gör inte att debatten är enkel.

För det är ju en skillnad att snuva staten på skatt genom ett skatteparadis än att använda ett bidrag som faktiskt erbjuds alla via staten. Och det är svårt att mena att folk, som kanske aldrig haft chansen förut, ska avstå från sitt livs bostadsaffär.

Det är helt enkelt så att om vi ställer för höga krav på våra medmänniskor så får det motsatt effekt. Ingen kommer att orka leva upp till den nivån och därför blunda för sanningen, fortsätta att göra fel och betala en slant till välgörenhet för att döva samvetet.

Det är därför det är en politisk gimmick att säga att allt vi gör handlar om personliga val och personligt ansvar.

Stor profit klarar inte en vanlig människa att säga nej till. Speciellt inte ett samhälle som grundar sig på den kapitalistiska principen.

Nej, sådant ska vi ha våra politiker till. För med sociala styrmedel och trygghet blir folk faktiskt mindre giriga. Osäkerhet – läs valfrihet – ökar däremot habegäret.

Även om vi så klart måste se över våra egna handlingar också och sluta ljuga för oss själva.

Därför kan jag bara själv konstatera att jag har fallit i fällan. Givetvis har jag nåt’ att skylla på. Men det tänker jag inte skriva här.

Jag tröstar mig med att det är mänskligt att fela.

I onsdags hade vi som ni kanske redan sett #mediesverigemeetup. Det var sjukt trevligt måste jag säga. Här är Feffe och Fredrik.

Min kära Emelie.

Patrik.

Vi åt en massa grekisk mat och drack rödvin och vatten, som sig bör. Och jag var ju också med såklart! Lite skelande, lite trött efter hektiska dagar på jobbet. Men jag kan rekomendera er att ta en jobbresa då och då om ni har möjlighet. Nya städer är ju det bästa, näst efter nya människor. Och nu har jag  fått båda.

Angry Birds. De arga små runda fåglarnas invasion i smartphonevärlden har inte undgått någon. I vintras beställde jag stolt gosedjuren från Rovio som nu pryder vår soffa hemma. Sen idag kommer en nyhet till inboxen. Halloweenkostymer! Om du planerar att gå på en Halloweenfest i år kommer detta garanterat att bli den vinnande dräkten! Spana in alternativ för hela familjen här.

Igår hade vi vår första #Mediesverigemeetup! Allt på initiativ av Feffe Kaufmann som efterfrågade vår egen #SSWC tidigare i höstas. Det var fantastiskt kul att träffa alla i verkligheten igen, och på samma gång dessutom! Vi började med att dricka öl på Urban Delí och fortsatte snart vidare till Sonjas Grek där det blev middag. Sen satt vi och pratade i timmar om internet 2.0, Facebooks nya design och så huruvida Tumblr kommer att fortsätta växa eller om det kommer stanna av nu. Sociala medier och webb för hela slanten. Herregud vad nördigt när man tänker på det så här i efterhand, som Josefin sa till mig på telefon tidigare idag.

Ikväll fortsätter nätverkandet för vår del. Denna gång på Mediamecca. Ett evenemang för mediefolk och säljare som kräver att man ansöker om medlemskap, för att säkerställa att bara rätt personer kommer dit. Lite töntigt tycker jag. Men sen hörde vi någon säga att det är den bästa sammankomsten för att knyta nya kontakter; så vi ger det en till chans. Så här snygga och mingelredo var jag och Josefin för övrigt när vi besökte evenemanget för första gången förra hösten:

För den som inte i förhand kom på tanken att söka medlemskap på Mediamecca arrangeras en del evenemang av Dagens Media och Resumé under hösten. Resumébaren inträffar redan nästa torsdag i Stockholm.

Personligen har jag aldrig lyckats knyta några band på sådana här evenemang. Men vem vet. Kanske är idag dagen jag träffar människorna som kommer att förändra min karriär för alltid?

Kvällstidningarnas upplagor sjunker. I dag skriver resumé om de kommande nedskärningarna på Expressen. Den väg dagstidningarna slog in på för några år – att lägga ut sitt material på nätet för gratisläsning – verkar inte längre framkomlig. Tanken var ju att nätannonser skulle täcka det man inte längre drog in på lösnummerköpandet av papperstidningen. Detta har inte fungerat, snarare är det så att de läsare av papperstidningen som finns kvar subventionerar gratisläsningen på nätet. Rent logiskt vore det rimliga att lägga ner nätversionen av tidningen. Vågar någon ta detta steg?

 Och så har vi del två av följetongen:

Camelio Burbo försökte minnas när besväret med lillfingret hade börjat. Det var svårt att hitta den direkta startpunkten. Var det för femton år sedan när han åt en festmiddag med sin bror Mario? De hade genomfört en uppdelning av arvslotten genom ett avtal, och därefter skulle de fira. Under överinseende av byns borgmästare hade de kommit fram till hur tillgångarna skulle fördelas – Camelio hade nöjt sig med att ta över namnet på skomakeriet som de drivit tillsammans de senaste åren när föräldrarna blivit orkeslösa. Mario hade fått ta över skomakeriets lokal, samtliga verktyg och hela det befintliga lagret av läder. Men namnet Burbo fick han inte längre använda enligt avtalet.

Mario ansåg för sin del att han gjort en riktigt bra affär, han kunde inte riktigt förstå hur Camelio resonerade men bestämde sig för att inte ställa frågor kring saken. Det här avtalet ville han inte gå miste om, var Camelio så dum att han lät Mario ta över så fick han skylla sig själv, tänkte Mario den gången. Men han skulle få anledning att ångra sig. Utan att Mario riktigt förstod hur det gått till så var han några år senare utblottad och stod i skuld till sin yngre bror.

Fortsättning följer….

Nu har jag gjort det igen. Åkt utomlands på bjudresa som medarbetare för MedTech Magazine. Denna gången gick färden till holländska Eindhoven – Philips födelsestad. Företaget firar 120-årsjubileum och med anledning av detta hade man arrangerat ett evenemang där man visade upp innovationer som ännu inte nått marknaden för110 inbjudna journalister från såväl Europa som från Japan, Kina, Afrika, Australien och USA.

Jag kunde inte låta bli att häpna över det faktum att journalisterna från Kina, Japan, Afrika och Australien faktiskt åkt ända från andra sidan jordklotet för att se Philips innovationer demonstreras under några timmar i Eindhoven. Visst, Philips stod för resa och hotell, men tiden! Tid är ju också pengar. Det vet Joakim von Anka och det vet vi alla. Dessa innovationer kunde ju lika gärna presenteras via webben….. Men så resonerade inte mina kolleger från Långtbortistan. Och därför var vi ett mångkulturellt gäng som fick vara med om ”the Philips Innovation Experience”. Evenemanget var väldigt väl genomfört, och nog fick vi något att skriva om alltid, i våra olika tekniska tidningar med utgivning världen över. Och arrangemangen runt omkring lämnade inget i övrigt att önska. Fint hotell, god middag på ankomstkvällen, goda fruktjuicer och kakor under hela programmet och en god lunch som avslutning.

Härligt hotellrum på Pullman Hotel

Philips hälsar välkommen till hotellrummet med mineralvatten och choklad.

Henning Mölsted, chefredaktör för danska Ingenjören och Pia Lindhe, Philips kommunikationschef Norden minglar vid fördrinken till ankomstkvällens middag.

Ett UFO som landat? Nej, Philips utställningsbyggnad Evoluon, arenan för the Philips Innovation Experience.

Lunchdags! Nudel & bönsallad serverad på ett ljusbord. Tog för sig gjorde man med trädgårdsspadar

Philipsresan var som alla bjudresor en gratis chans för journalister att få ett avbrott i vardagen på redaktionerna. Få byta miljö och se något annat. Gratis för alla journalister vilkas tidningar inte propsat på att få betala själva i intergritetens namn, som den andra svenska tidningen på plats – Ny Teknik. Men jag vågar påstå att dessa medier var i minoritet. Och för en liten tidning som MedTech Magazine är bjudresor enda möjligheten till utlandsresor. Så det gäller att ta chansen när den kommer och försöka förhålla sig så neutral man kan.

De globala medtechbolagen är uppenbarligen synnerligen stadda vid kassa och bjuder gärna in journalister från när och fjärran. Vilket är fullt förståeligt. Journalisterna ger ju bolagen redaktionellt utrymme till ett betydligt billigare pris än om de lagt pengarna på marknadsföring. Och trovärdigheten hos journalistiska artiklar är ju desstom mycket högre än hos reklam.

Frågan är hur de mer eller mindre glamourösa omständigheterna kring själva pressevenemangen påverkar journalisternas bevakning av desamma. Nog blir man på gott humör av lite lyx och flärd, och nog kan detta goda humör tänkas färga tonen i det man skriver. Hur neutral man än vinnlägger sig att vara.

Lite talande var det väl ändå att det endast kom EN någotsånär kritisk fråga under frågestunden efter Philips VD Frans van Houtens dragning: ”Kan du berätta om några missar ni gjort? Några idéer som inte blev någonting?” Det kunde inte Frans van Houten.

Jag var i Madrid nu i helgen med min kompis Isabelle. Staden var helt fantastiskt. Helgens bästa citat yttrades av Isabelle när vi åkte tunnelbana, och hon precis hade sett varningsskylten på tunnelbanedörren.

-Vaddå, är det förbjudet att använda Facebook nere i tunnelbanan?

-Hur tänker du nu?

-Ja eller, man får alltså inte gilla något här nere?

Kan man vara utan TV när man arbetar som journalist? Egentligen inte. Men sedan i somras när våra två tvillingkillar började klättra allt mer har vi haft TV:n undanställd i arbetsrummet. Teoretiskt sett kan vi förstås ta fram den när gossarna somnat (nio-halvtio), men det händer nästan aldrig. Det är helt enkelt för mycket meck.

Vad skönt, är det många som kommenterar denna ordning, om jag råkar nämna om det. Att slippa fastna i meningslöst slötittande, som lämnar en trist bismak och stjäl ens tid. Och det må så vara, inget dum-zappande hos oss. Men jag börjar inse att jag faktiskt saknar TV:n. Inte minst för samhällsbevakningen och aktuella debatter. En debatt med tydliga poler ledd av en proffsig journalist som ställer de tuffa frågorna till båda parter, är riktigt uppfriskande tycker jag. Jag gillar till exempel Belinda Olssons Debatt. I reklam för programmet har hon sagt något i stil med ”I mitt Debatt får man tycka vad man vill”, och den hållningen märks i programmen där hon inte väjer för något ämne och alla möjliga åsikter får brytas mot varandra. Aktuellts nyhetsankare Lennart Persson är en annan TV-journalist jag gillar.

 Det var när jag såg gårdagens sändning med Lennart, på SVT play i förmiddags, som jag insåg att något måste göras hemma. Montera upp TV:n en bit på väggen eller vad som helst. När ungarna har somnat vill jag kunna få mig en stunds nyhetsfördjupning och avkoppling i ett. Nu ska ju dessutom Aktuellt börja sända i en timme, från och med våren, rapporterar Resumé. Det blir något att se fram emot.

Dagar som är grå och utan inspiration. Det finns många botemedel. Olagliga som lagliga. Provat många, men inte alltid nått ända fram!? Fortsätt läs bara.

Det finns många bra bloggar där ute i bloggosfären. Så uppgiften på vår lektion i produktion digitala kanaler på Medieinstitutet av Jocke Nyström, var att hitta en blogg och sedan ange fem anledningar varför just den är bra kategorisk, innehållsmässigt och sedan uppbyggnadsmässigt är knepigt. Jag kan bara utgå från mig själv och det tänker jag göra. Så om du som läser det här litar tillräckligt mycket på mig för offra de få minuter det tar att läsa detta. Sedan trycker dig vidare via länken till den blogg jag talar snart ska tala om för surfa runt en stund och själv bli inspirerad så blir jag glad. För det är en utmärkt blogg. Fylld till bredden med inspiration. Och av ren händelse så råkar det var en Tumblr-blogg, inte WordPress som denna blogg du läser nu.

Så vilken blogg är det då jag tycker är så bra?

www.booooooom.com är namnet. Sajten med de många o:na. Omöjlig att stava till men för den delen lätt att googla. För Google bryr sig inte hur många o:n du skriver, så länge de är många så hittar du sidan för senare tillfällen. Varför krångla sen, läs först, sen scrolla upp för den är länkad här över. 

Det är för det första en fantastisk blogg rent innehållsmässigt. Den innehåller mycket av allt för inspiration. Vare sig det gäller design, konst, inredning, film, musik eller foto. Mer där till. Men allt har en konstnärlig aspekt. En blogg för dig som vill se och känna mer. För dig som vill skapa och uppleva vad andra skapat. Se filmen här nedan till exempel. Alfabetet är sällan upphetsande men lite tid och konstnärliga idéer kan den göras rolig. Älskar många av bokstäverna. Men på något märkligt sätt blev jag mest kär i Y. Ta en titt.

The Alphabet 2 from n9ve on Vimeo.

Sajten har en välkomnande förstasida men de absolut nödvändigaste informationen där utan att behöva skrolla nedåt. Där finns en stor rubrik. Lättförståelig meny med tydligt innehåll. Om man gillar sidan och vill följa dem på antingen Twitter eller Facebook så finns det där. Deras RSS också representerad direkt. Något jag gillar om man varit på sidan tidigare och är ute efter följa möjligheter. Även en snabblänk för direktkontakt hittar du där.

När du väl hittat något som intresserar dig mer och du klickar dig dit kommer mer av samma konstnär eller artist beroende på vad du klickat innan. Kanske finner du en video eller något annat kul. Längst ner på den sidan får du sedan fyra nya alternativ av vad du kan finna av intresse eftersom du attraherades av första alternativet som tog dig dit. Du kan också enkelt som på nästa alla bloggar nuförtiden dela med dig av det du gillar enkelt men färdiga knappar i slutet av sidan. Det finns också ett kommentarsfält där så man kan dela sin åsikt och diskutera med andra. Egentligen inga nyheter men bra att det finns.

Andra roliga saker man kan ta del av på bloggen enkelt är längre ned på höger sidan av bloggen som vad som folk har delat med sig av mest på senaste tiden från Booooooom-sidan. Det ger en själv en bra fingervisning av vad som kan vara värt att titta på, förhoppningsvis. Smaken är delad så det ger inga garantier.

Varje månad finns en ”give away” på högerspalten som är en extra bonus. Man kan alltså om man är lyckligt lotta få den. Det enda som behövs är en bra anledning till varför du vill ha den och vad du ska göra med den det första du gör. Sen gäller det att du ska bli vald. Alltid skoj med sådana bonusar om man ändå är på sidan ofta.

Slutligen finns det en hel armada med bloggförslag att titta in på. Längst ner på högerspalten hittar du den oskyldigt skriva med svart på vitt. Betydelselösa kanske vid första anblick. Lösgör lite tid och snubbla runt på många av dessa fantastiska sidor. Som Big picture är ett utmärkt val för se häpnadsväckande bilder. Tag en titt bara på dessa bilder från en studentprotest i Chile.

Hoppas ni får lika mycket nöje av denna blogg som jag får. Lämna gärna kommentarer på inlägget eller era förslag på bra bloggar här under.

Att göra om en tidning är inget man fixar i en handvändning. För DN tog det ett år, sedan damp den ner till läsarnas stora förfasning, och förtjusning. För meningarna är verkligen delade, vill jag mena. Se själva på twitter-tagen #nyadn. Läsarstorm!

Själv blev jag positivt överraskad. Mina barn blev negativt överraskade. Av deras utläggningar om bejblades, star wars, winx-wars, olika sorters björkar, med mycket mera, hörde jag ingenting. Dessutom blev det panikrusning till skolan eftersom jag glömde bort vad klockan var.

Det fanns plötsligt så mycket att läsa. Mer än förut. Jag gillar verkligen lokaljournalistik-satsningen. Jag kan aldrig få nog av korkade och smarta tankar kring Stockholms arkitektur och stadsbyggnad.

Frågan är bara om det var vad DN-prenumeranterna sökte efter? MER läsning? Jag har hört folk muttra om att de sagt upp prenumerationen eftersom de ”ändå aldrig hinner läsa tidningen”. Fast som inbiten tidningsnörd skiter jag högaktningsfullt i dem. Man måste inte läsa allt. Faktum är att vi journalister inte ens räknar med att ni läser allt. Det är därför vi jobbar så hårt med att locka in er i texten, med bling-bling-ingresser och rubriker som sätter allt på sin spets.

Apropå rubriker är kanske det här den roligaste åsikten om DN-omgörningen. Folk irriterar sig på – håll i er – luften. Mellan rubrik och text.

 Lite luft. Är det så illa?