Med skolstarten i måndags bakom mig har jag nu fått 33 nya klasskamrater. Vi är alla lika vilsna som hemma i vår nya miljö. Vi har ett samlingsnamn WKS11, webbkommunikation och sociala medier årgång 2011. Det är en härlig tid jag har framöver och blodet är mer syreberikat nu än någonsin.

Peppad av både mina framtida studier och dels i avsaknad av mina gamla har jag kommit på ett sätt att förena dem båda. Jag upptäckte att min gamla skola Poppius Journalistskola saknade närvaro på Twitter. Efter ett givande möte häromdagen med Annicka Flovin som är rektor på Poppius har jag fått grönt ljus att lansera och administrera deras Twitterkont @Poppius_JS.

Det är med glädje jag vill lyfta fram deras framtida närvaro på nätet också sprida ordet om deras existens. Skandinaviens äldsta journalistskola är inte dammiga i fogarna utan förnyar sig i takt med nya medier och dess samtid. Välkomna dit. Hjälp mig och Poppius Journalistskola att komma igång, börja följ oss.

Min bild av mig själv är att jag är en ganska förändringsobenägen person. Jag gillar att livet går sin gilla gång och jag gillar mina vanor och rutiner. Lämna på dagis, cykla till Garbo, slå på datorn och fixa en kopp thé. Earl Grey. Tjöta lite med mina Garbokolleger. Äta lunch på Katarina Sushi. Skriva om karriärfrågor och medicinteknik för samma uppdragsgivare som jag nu haft i mellan 4,5 och 6 år. Hänga med familjen vid hemmets härd. Träffa vännerna då och då. Jag kräver inga större sensationer för att jag ska trivas med tillvaron. Jag gillar mitt liv som det är.

Igår fick jag mig dock en liten tankeställare när jag var hos min frisör. Vi hade som vanligt ett livligt samtal medan mina sommarblekta toppar föll till golvet och kom efter en stund att tala om kreativitet och knep för att hålla hjärnan i gång. Hon delade med sig av ett tips hon fått: att man varje dag bör göra något annorlunda. Något man inte brukar göra.

Vafalls? Varje dag? Detta går ju på tvärs mot min attityd till livet. Där det kända, invanda är det mysiga och trivsamma. Men tänker jag efter inser jag att det definitivt ligger någonting i det. Klart det ger nya impulser och vidgade vyer att utmana sig själv att prova nya saker. Så nu har jag minsann gjort två nya saker sedan besöket hos frisören.

Igår kväll tog maken och jag en långpromenad runt Hammarby Sjöstad inklusive en svingad bägare på restaurang Göteborg, medan barnen, 11 och 5,5 år, klarade sig själva hemma. Det är första gången vi låter dem vara hemma på egen hand, men säkerligen inte den sista, eftersom det gick alldeles utmärkt.

I dag lunchade jag med en kompis som jag inte träffat på ett år, bara det en annorlunda sak. Och dessutom skjutsade han mig tillbaka till kontoret på sin motorcykel. En mycket kort bit, men ändå!

Jag har precis läst ut en skarpt civilisationskritikisk bok, som också skissar på vägar att vara med och gestalta ett motstånd mot det som bryter ner vår värld och relationerna mellan oss som bor här. Författaren, den finlandssvenske teologen Patrik Hagman, menar bland annat att en av vår tids stora laster är effektiviteten. Strävan efter att vara effektiva får oss att skippa luncher, arbeta över och ta med arbete hem. På vägen blir andra sidor av våra liv, särskilt kontakten med andra människor, lidande. Med författarens ord: ”Det är då vi börjar förvandlas från riktiga människor till kuggar i det maskineri som driver världen mot större orättvisor och sinande resurser.”

Så, vad göra. Hagman föreslår åtgärder som att varje dag ta en lunch på minst en timme med vänner eller arbetskamrater, då man samtalar om stort och smått i livet. ”Det skingrar alla tankar om att ens arbete är det viktigaste i livet”, skriver han. En lång lunch är inte bara en övning i att stå emot effektiviteten utan också en övning i ”motståndshandlingarna” gästfrihet (om vem som helst är välkommen in i diskussionen och gemenskapen) och i empati, där vi lyssnar och tar del av andras problem och svårigheter.

Och varför skriver jag allt detta. Jo, häromdagen när jag och två kollegor satt och eftermiddagsfikade gick det uppför mig att Garbo faktiskt är med på ett hörn på motståndets väg: Här tar vi allt som oftast långa luncher och fördjupar oss i allehanda spännande ämnen, från världspolitiken till relationsproblem, och vi samlas gärna till en fikapaus på eftermiddagen. Vi jobbar hårt när vi jobbar, men vi låter inte jobbet ta över oss.

Jag läser Anas inlägg om en förstörd jobbdator och grips plötsligt av samma insikt. Hela mitt yrkesliv finns på min Macbook som jag just nu sitter och skriver på. Allt från utskickade pressmeddelanden, presentationer, strategier för olika kunder, underlag för utskick och offertmallar, fotografier från evenemang. Allt allt allt. Om datorn försvann idag skulle mer eller mindre allt jag jobbat med under de senaste 1,5 åren försvinna.

Igår höll min dator på att gå samma mörka öde till mötes som Anas. Jag spillde nämligen en halv kopp kaffe över skrivbordet som landade på datorn. Det högg till i hela kroppen. Som tur var kom kaffet aldrig så pass långt upp som till tangentbordet, varpå datorn klarade sig. Men den där insikten. Att jag var så nära att förlora allt. Hur melodramatiskt det än låter. Den hängde med som en dålig smak i munnen resten av dagen.

Nej, idag är det jag som skaffar en hårddisk och börjar göra backup på all min data. Tack för påminnelsen Ana!

Nu har jag gått från vikariat till frilanstillvaro. Men övergången är tung kan jag avslöja. Mest för att jag spelade Spotify-lista från min jobbdator på mitt födelsedagskalas och min sambo spillde öl över datorn.

Hela mitt yrkesliv fanns i datorn. Jag har gråtit högt, skrikit, skällt ut sambon ettusen gånger.

Jag har lämnat in den, bönat och bett dem att skynda sig. Det snurrar fortfarande i huvudet när jag ska försöka minnas vad som finns och inte finns i datorn – vad som kan ha gått förlorat för gott.

Än har jag inte fått ett svar. Men nu vet jag i alla fall en sak: Jag var kär i min dator. Och nu har den övergivit mig. Buhu…

Att jobba med feature innebär blandade känslor för nästan alla journalister. Visst finns det historier som bör berättas men ofta är det lite väl gulligt alltihopa. Det gäller i allra högsta grad även matreportage.

Men så ibland hamnar man på något som gör en så där extra glad, när man känner att det finns en journalistisk gärning i det som görs. Det hände mig häromdagen.

Då var jag på Klefsta gård där Märtha Jonsson och hennes make bor och arbetar och där de fostrat sina fem barn.

Trendiga stylister och egna loggor lyste med sin frånvaro. Istället möttes jag av en lantegendom. Där skörden ska bärgas och djuren få mat, grisar slaktas. Där dag läggs till dag och utgångspunkten alltid är vad som finns på plats.

Och det susade så vackert i de 150-åriga lindarna.

Här har Märtha vid sidan om andra sysslor drivit sin gårdsrestaurang baserat på det närodlade. Alltid hårt arbetande och många gånger ifrågasatt men alltid övertygad.

En duktig yrkeskvinna som talat om närodlat långt innan ordet ens fanns, som inte är ett dugg trendig på det där ängsliga sättet utan bara väldigt kunnig. En kvinna som med förfäran ser hur vi vuxna idag sällan har koll på hur frukt, bär och annat som trädgård och odlingslotter i vår närhet ger. Som konstaterar att vi helt enkelt står handfallna inför villaträdgårdens äppelskörd och därför gladeligen köper frukt från Asien till tårtan vi ska göra – medan plommonen ruttnar i trädgården.

Så vad gjorde Märtha?

Jo, som den handlingens kvinna hon är samlade Märtha och hennes äldsta dotter Kinna in alla gamla recept och instruktioner från tre generationer husmödrar. Ni vet de där som blivit nedklottrade i gamla vaxduksböcker.

Recepten och tipsen har de sedan varsamt renoverat, provlagat, syltat och saftat och gjort till en busenkel kokbok. Hur den ser ut? Som en vaxduksbok förstås!

Och sådant – som befinner sig långt bort från södermalms trendkänslighet – bör så klart få plats i media. Det är så kallad tyst kunskap – som förmedlats från matmor till matmor på den tiden kvinnorna tog hand om hushållet och mannen åkern.

Därför kändes ett sådant matreportage extra viktigt och roligt att få göra. Det är inte varje dag jag får berätta om ett kulturarv.

Som en extra bonus bjöd Märtha på provsmakning av olika sorters marmelad och sylt, bland annat på tomater, och en ljuvlig lunch av råvaror i säsong.

Matreportage när det är som bäst, helt enkelt!

Sitter på trägolvet i min lägenhet. Möblerna är utburna och instuvade i källarförrådet. Dammråttor vittnar om svåråtkomliga hörn. Souliga toner av Gayngs ekar på ett nytt sätt i det toma rummet. De blir automatiskt melankoliska toner i mina öron. Det är både med sorg och glädje jag hyr ut min älskade tvårummare med rött kök och guldväggskopia från katedralen Kazan i St: Petersburg. Det är inte frivilligt.

På måndag utmanas jag att börja lära mig saker. På måndag kommer nya krav börja ställas på mig. Jag har tagit av mig trygghetskappan och kastat den i soporna. Från stadig och säker inkomst i byggbranschen har jag klippt säkerhetslinan. En helomvändning är på gång. Vid sidan om mitt arbete har jag i tre terminer läst på Poppius. Journalistiken har väckt mitt liv i mitt skrivande igen. Att få trolla med bokstäver och förmedla upplevelser.

Tulegatan 41 är en adress jag kommer häcka mycket på de närmaste två åren. Medieinstitutet ligger nämligen där centralt i Vasastan. Min skola. Min yrkeshögskoleutbildning jag ska gå. Webbkommunikation och social medier står på schemat. Det ska bli lika roligt och spännande som skrämmande. Att kastas in i studentlivet jag aldrig upplevt. Jag klev rakt in i yrkeslivet efter gymnasiet och det är inte förrän sista åren jag känt ett växande begär för ny kunskap.

Mitt blod kokar av pepp och motivation. Nu ska jag suga in mig ny kunskap och ta för mig av min nya värld. Jag är hungrig. En hungrig Feffe har stor aptit och det är stora tuggar som kommer slukas av min nya värld. Jag tänker skriva om mina upplevelser och milstolpar. Mina motgångar och frustrationer. Bjuda in er i min värld och resa från stensättare till kommunikatör. Bjuda på kunskap jag lär mig, insikter som försänks. Nu breder jag ut mina nya vingar och tar luft. Fy fan vad skoj det ska bli!

Okej, jag vet inte hur det kommer sig men jag hamnar i alla fall på Socialdemokraterna.se. Jag blir glad när jag ser att man kan göra sin egen knapp, back to the 90′s liksom! Min bästis är dessutom sosse i själ och hjärta så jag tänker att det ju är roligt om jag kan få ge henne en liten sossepresent. Så jag laddar upp bild, skriver en text som passar sig (måste sånna här gånger vara internskämt men ändå funka i sammanhanget) och laddar upp. Är nöjd, ska klicka på Köp eller Beställ men det finns INGENSTANS. Smått förvirrad.

Så ser jag Säg det med en knapp, ladda ner knappen till din blogg. Och jag känner bara att vem fan lägger tid på att skapa en knapp för att lägga upp den på sin blogg? Man måste ha stora estetiska problem i övrigt också menar jag, om man inte kan hitta något annat som kan illustrera ens budskap? Tror mer på att bara skriva ett debattinlägg eller en krönika eller vad det nu kan vara, helt utan knapp. Skita i knappen.

Är det såhär det blir när man försöker vara nyskapande och innovativ och digital fast man egentligen bara är sjukt dammig? Blev ändå stolt när man kunde logga in på deras webb med Facebook eller Twitter. Aja, hur som helst. Eftersom jag nu inte på något sätt kan visa den här knappen för min kompis utan att göra det genom att ladda upp den i min blogg, så får jag väl göra det. Här är den:

Om hon kan läsa vad det står på knappen jag gjort till henne? NEJ.
Om man kan förstora knappen? NEJ.
Om det finns någon vits i att över huvud taget ladda upp den på en blogg? NEJ.

Från 1 september kommer frilansgruppen Garbo reportage att kompletteras med en fotograf. Det är några år sen vi hade en fotograf i gänget – så välkommen Hasse! Det här innebär också att vi som grupp kan ta oss an större projekt. Att få tag i dessa projekt – som skulle kunna vara en kundtidning, något förbundsorgan, en myndighets kommunikationsplats eller liknande, är förstås inte lätt.

När fotografkillen kom och tittade på platsen slogs han av hur brokig vår grupp är när det gäller bakgrund och journalistisk inriktning, rimligen borde vi kunna göra något av denna samlade kompetensen. Om man tittar på vad våra åtta medlemmar brukar skriva om hittar man religionsfrågor och kyrkliga ämnen, karriär, relationer och livsstil, feminism, medicinteknik, psykologi, sport, krönikeskrivande, lokalnyheter, forskning och samhällsfrågor. Flera av oss har varit eller är redaktörer för olika publikationer – från mamas gravidbibel till tidningen Svensk Fotboll. Några har gett ut böcker. Vi har en medlem som jobbar med layout och redigering.

Och nu har vi alltså också en fotograf. Garbo är komplett!

Det känns i maggropen när man har ett bra knäck på gång. Och kanske ändå mer när man har ett viktigt knäck på gång. Då får jag svårt att sova, oroar mig för att inte göra ämnet och dem man intervjuat rättvisa. För några år sedan, när jag var en ganska grön frilans gjorde jag ett reportage om de kubtester som används för att spåra foster med Downs syndrom, och som då började erbjudas på bred front till blivande mammor i Sverige. Jag gjorde ett gediget reportage, träffade en familj med ett barn som har Downs syndrom och intervjuade flera experter som fick resonera kring de etiska aspekterna med att erbjuda kubtester till alla.

Familjen jag mötte hette Lindmarker i efternamn och de och deras berättelse berörde mig starkt. Jag fick höra om sorgen och oron, men också om glädjen och rikedomen, i att få ett annorlunda barn. Men framför allt tog jag del av deras tankar och ilska kring att allt färre som deras son Jesper troligtvis kommer att födas i framtiden i Sverige. Med mamma Katarinas ord:

- Där satt jag med ett barn i mina armar med den oro det innebär att inte veta hur det ska gå för honom, och så inser jag att han förutom sina egna begränsningar kommer växa upp i ett samhälle som öppet arbetar för att så få som möjligt som han ska födas.

Jag kände förstås igen familjen direkt när jag i måndags kväll läste reportaget med rubriken ”Jesper är alltid så närvarande i stunden” i DN Insidan. Nu får jag veta lite om hur det gått för familjen sedan jag gjorde mitt reportage för fyra år sedan. Jesper har hunnit bli elva och lite av en kändis i och med filmen Kronjuvelerna som går på bio nu. Han spelar fotboll och verkar leva ett aktivt liv efter sina förutsättningar. Och föräldrarna, de kämpar fortfarande kampen för Jespers värde och värdighet.

Jag tycker att reportaget är lika viktigt nu som för fyra år sedan.