Jag håller på att somna vid skrivbordet, så trött är jag. Men det känns så sjukt bra. Ni vet när man lyckats åstadkomma allt på en dag och står helt häpnad inför att (nästan) hela att-göra-listan är avbockad. Tillfredsställelsen av att ha levererat. Jag har: uppdaterat www.smgatumusikanter.se till ny design. Skickat ut en internationell press release som plockats upp på bl.a. Mobile Entertainment och Pocket Gamer. Uppdaterat en personalhandbok, gjort en powerpoint-presentation för att avspegla ett helt företag, och givetvis hållit de sociala kanalerna igång här, här och här. Nu är det städkväll på kontoret, och om två timmar bjuds vi på mat. I bakgrunden spelar Mr.Jones. Tänker tillbaka på min ungdom (inte för att jag är gammal men det låter fint) som jag spendera på karaokescenen vid Fridhemsplan. När en hektisk dag bestod av fem lektioner på gymnasiet och kanske ett prov om psykologins fader eller geometri. Har hört studentflak åka förbi utanför på eftermiddagen. Höga skrik om frihet och sommar och att ha hela livet framför sig. Det är lättare att gå i skolan. Men det är roligare att växa upp, ha en riktigt hektisk dag, somna redan kl 21 och känna sig så sjukt nöjd med sig själv. Eftermiddagssentimental, ja. Nu städa.

Det finns något befriande med människor som misslyckats. Vare sig det är i arbete, med relationer eller med andra livsprojekt. Det är vad jag tänker när jag läser intervjun med Mona Sahlin i gårdagens DN. Hon är sådär ärlig, prestigelös och rannsakande som politiker bara kan vara när de lämnat den politiska hetluften med något slags misslyckande i ryggen. Just det tänker jag på, att när vi människor har misslyckats och inte längre har något att försvara, och i viss mån försonat oss med detta, då kan vi sänka garden. Då kan vi vara ärliga. Då kan vi visa oss som vi är. Då kan riktiga möten uppstå.

Och av riktiga möten kan det bli riktigt bra journalistik. Det hänger ju förstås också, och kanske ganska mycket på, journalistens förmåga.

För några veckor sedan intervjuade jag Gustav Fridolin. Det blev en skaplig artikel av intervjun till slut (jag fick ringa upp och ställa extra frågor för att få till det), men jag lyckades inte ta mig särskilt långt förbi hans välartikulerade politikerprat. Jag är fortfarande nyfiken på människan Gustav. Men: Han är på väg uppåt. Han vet vad han vill. Och han har fortfarande det mesta kvar att försvara.

Lästips: Den hemska olyckan med bussen som for ut över Slussen-torget i helgen hade kunnat spridas mycket snabbare om bara nyhetsmedierna hade lite bättre twitterupplägg. Bra text av Emanuel Karlsten här.

I dag är jag inte på Garbo. Vabbning (vård av sjukt barn) satte stopp för den saken. Jag som hade så många planer, först yoga i en timme, sedan sätta mig nöjd och tillfreds vid mitt skrivbord och avverka dagens uppgifter: Skriva notiser, ragga intervjupersoner, göra ekonomiska saker och snickesnacka med andra på Garbo. Kanske få ett eller annat utbrott på grund av teknikstrul, som är min standard maneuvre.

Det var mina planer. Men så var det en liten tjej som bröt ihop vid lämningen och inte mådde bra, obestämt hur exakt, vilket gav en viss öppning för att be henne skärpa ihop sig och kämpa på. Fast jag gjorde det aldrig för jag började tänka på all press och prestation som råder överallt och då kände bara att nu skiter vi i det här. Vi åker hem. Visst är det så att jag precis som alla frilansar inte har tid att vabba, eftersom uppgifterna finns kvar likförbannat och är jag hemma i dag kommer jag att hamna i värsta stressen senare i veckan, så det Passar Egentligen Inte Just Idag (som om det passar bättre någon annan dag, eh, nej just det).

Livet blir så hårt, så humorbefriat, så omänskligt om man aldrig får släppa efter lite grann ibland. Om man inte kan få säga till sitt barn: Okej, du är kanske inte så himla jättesjuk utan bara lite obestämt kanske-sjuk. Okej, jag har massor att göra och det blir en stressig vecka om jag är hemma. Men vi tar och skiter i det. Vi lägger ner, i alla fall i dag.

Så blir livet lite mjukare, åtminstone just i dag.

Igår närvarade jag på mitt första #tweetupsthlm event. Föreställ er en samling 217 Twitternördar på ett och samma ställe som efter långa och många diskussioner med varandra över Internet får träffas på riktigt. Alla tilldelades varsin badge med användarnamn, och sen gick man runt och presenterade sig som @emeliefagel för alla man träffade. ”Ja men det var ju med dig jag diskuterade den där artikeln!” säger någon och en annan kommenterar kläderna på ens visningsbild. Jag och @eftertraktad kom vid 18-tiden och höll oss kvar till midnatt. Många nya ansikten på människor man nästan redan känner.

Fantastiskt arrangerat av @NiklasDahlqvist och resten av gänget bakom @Tweetupsthlm. Tack till @Hiltonstockholm för lokal och buffé. Tweetupsthlms egen beskrivning av kvällen läser ni här.

Nörden inom mig ryser av välbehag. Det är okej att ha ”internetkompisar” även i vuxen ålder. Och med det väldigt okritiska blogginlägget vill jag upmana alla på Twitter att delta på nästa event. En upplevelse!

Orättvisor är något som kryper under skinnet på mig. Min akilleshäl. Det finns inget som berör mig lika mycket. Det upprörde mig redan som pojkspoling. En teveserie som fängslade mig som liten var Perry Mason. En korpulent advokat som slogs för de oskyldigt anklagade. Han lyckades alltid i sista sekund få någon i sitt researchteam att springa in i rätten med dokument eller andra bevismaterial. Med dem punkterade han anklagarsidans ståndpunkter och fick den anklagade att gå fri.

Det är med fuktiga ögon jag ligger i lördagssoffan och bevittnar en tragisk historia från 70 talets Norge i Trondheim. En historia med Fritz Moen i centrum. En dövstum man med lam vänster arm som hann avtjäna 18 år i fängelse och dö innan han blev officiellt frikänd.

Pressen på polisväsendet var så stort att de valde att frånse många viktiga faktorer och händelser. Detta ledde att en man oskyldigt fick tillbringa nästan en tredjedel av sitt lv bakom galler. Han fick aldrig heller uppleva justitieministerns öppna ursäkt till honom och familj.

Journalisten Tore Sandberg kämpade i åtta år med efterforskningar som ledde fram till den frikännande dom förskingrade alla anklagelser på Fritz Moen. Tore Sandberg bevakade som ung fallet och var med att bilda folkets opinion mot Fritz Moen. Det var inte förrän långt senare han kommit i kontakt med information som fick honom att bli förbannad och ändra uppfattning. Ta upp kampen mot rättsväsendet.

Kanske var det just liknande orättvisor som senare kom att föda mitt journalistiska intresse. Jakten på sanning. Med dessa rader vill jag hedra Dawit Isaak som suttit fängslad över 3500 dagar för viljan att skrapa fram sanningen och upplysa allmänheten. Även alla andra tappra själar som kämpar för samma sak, rättvisa, demokrati och yttrandefrihet. Stå på er och sluta aldrig kämpa.

Jag läser ”Stinas möten” och förundras. Det var på ”Frilansdagen” som jag fick äran att lyssna på superjournalisten Stina Lundberg Dabrowski och få ett signerat ex av hennes bok. Hon berättade om konsten att intervjua – hårt arbete, som alltid – och om alla spännande kändisar hon porträtterat. Och att hon frilansat i 36 år.

Och för mig säger det mer än alla fantastiska berättelser som är samlade innanför dessa pärmar. För det går som en röd tråd genom boken. Visst är det både spännande och lärorikt att läsa om Margaret Thatcher och Khadaffi – men boken pekar på ett brutalt och självklart sätt ut hur taffliga villkoren har blivit för ”riktig journalistik”.

För om du själv vill välja vad du ska göra som journalist återstår bara frilansalternativet. Men lätt är det inte.

Inte ens för Stina Dabrowski. För trots alla intressanta produktioner som slitvargar som hon ger både tidningar och kanaler är det knappt att budgeten går ihop. Det – framför allt – går upp för mig när jag läser.

Jag märker hur oglammigt och stressigt hennes liv är.

Och därmed så likt mitt. Som om det inte vore på riktigt. Som om jag bara gör det här för att det är roligt.

Och då har denna extremt begåvade och modiga kvinna gett oss kanske det bästa som SVT sänt.

I bisatser får vi veta att breven och tjatet om audiens bollats vid ett köksbord och tagits fram av Stina själv och en kollega. Att kamerateamen är ihopringda mellan dagis och middagsbestyr, att förberedelser och flygbiljetter måste vägas mot kostnader. Vi får läsa om budgetar som nästan inte gått ihop och privata kontakter som gör intervjuer möjliga.

– Och att SVT först tackar nej till en intervju med Hillary Clinton.

I USA måste Stina låtsas att SVT:s team står bakom henne – för att bli tagen på allvar. Ingen tror att hon varken får, kan eller vill rodda allt själv.

Och då handlar det ändå om superintervjuer på bästa sändningstid.

Det är ju för fan inte klokt! Hur har det blivit så eller har det klimatet alltid härskat? För det tjänas en j-a massa pengar i tv-branschen. Produktionsbolagens vd:ar är faktiskt mångmiljonärer.

Ändå. På golvet står vi och sliter. Vi duktiga flickor (och pojkar). Starka, självständiga, begåvade men osedda innerst inne. Det är därför vi MÅSTE prestera. Tänk vilken tur de har: tv-kanalerna, tidningarna och produktionsbolagen.

Och hon sällar sig till oss, Stina Dabrowski. Det känner jag när jag läser boken.

Utan att för den skull vara ett dugg lik på något annat sätt, bör tilläggas. Jag vet faktiskt inte mycket om henne alls.

Jag fick ställa några frågor till henne på Frilansdagen, i springtempo ned till bilen. Nu är det hon som är superkändis! Mest självklara saker förstås. Men jag hann fråga om många tyckte att det var läskigt att intervjua henne. Och jo, det medgav hon, att en del tyckte.

Till er säger jag bara: Läs boken först. Hon framstår som så… normal. Mänsklig. Stressad, pressad, en som tar fel beslut och skriker åt sina kollegor ibland MEN SOM ÄNDÅ LYCKAS. Både väldigt peppande och lite hemskt.

Stina! Vad bra att du är lärare nu, så vi andra får lära oss knepen. Jag hoppas verkligen att du är nöjd med dig själv. Att du någon gång sitter på en sten, tittar ut mot havet.

Och njuter av att bara vara du. Och över vad du gett världen. Tack så innerligt mycket!

DN toppar gårdagens tidning, samt ägnar två uppslag i kulturdelen, åt nyheten att Ingmar Bergmans mamma Karin Bergman möjligen inte är hans biologiska mor. Jag lyckas ta mig ovanligt mycket tid innan läggdags att läsa den noggranna (och spännande) redogörelsen över det detektivarbete som lett till indikationen att Bergmans mor istället heter Hedvig Sjöberg. Med henne skulle Bergmans far haft en mångårig affär, och inte bara Ingemar, utan också sönerna Gösta och Holger (till förväxling lika med Ingemar Bergman), skulle vara frukter av denna relation.

”Det kan hända att det är sant, då kommer Bergman in i den stora grupp svenskar som inte har de föräldrar de tror att de har”, kommenterar författaren Henning Mankell, själv gift med Ingmar Bergmans dotter Eva, i dagens DN.

Jag tycker Mankells kommentar är intressant. Han sätter fingret på något, att en stor grupp svenskar inte har de föräldrar de tror att de har. Det är kärleken och inte blodsbanden som är viktiga, hörs ibland. Och det ligger något i det. Men ändå. Två uppslag i DN igår. Idag har det fortsatt. Och mer kommer att komma. En fingervisning om att det ÄR viktigt och intressant med de där blodsbanden ändå. Det kan nog många som sent i livet får reda på sanningen om sitt biologiska ursprung, och som så länge känt på sig att något ”inte stämde”, intyga. En lättnad att få veta hur det faktiskt ligger till, även om det också kan göra ont. Och det är ju också en viktig ingång i journalistiken, att vi försöker ta reda på hur det faktiskt ligger till med saker och ting. Att vi försöker avtäcka sanningen om olika fenomen och förhållanden i vår verklighet.

Sanningen har ett värde i sig, oavsett om den är bister eller gör oss lättade. Bara utifrån den kan vi börja förstå oss själva och vår verklighet.

De stirrade på mig genom skärmen. Smäckra, färgglada och limited edition. Sneakersarna jag bara behövde äga. Behovet darrade i mig. Bästa av allt var att de endast fanns fem par i Sverige. Jag ville beställa dem men mitt sneakerskonto var redan övertrasserat.

Den händelsen var för fyra år sedan. Jag hade just köpt min lägenhet och packat upp min väska en gång för alla. Inga fler säsonger i Riksgränsen, inga fler långresor. Jag ville hitta tillbaka till mitt barndoms Stockholm som jag flytt ett decennium tidigare. Hitta en fast punkt i tillvaron.

Nu fyra år senare har hetsen för sneakers och andra materialistiska begär lagt sig. Mattats av. Nått en normal och försvarbar nivå. Den konsumtionshets jag kände efter att bott i en kappsäck och bytt miljö flera gånger per år finns inte mer. Förut kunde jag inte äga mer än jag kunde bära. Köpet av lägenhet och beslutet att stanna hade öppnat en ny dörr för mig. Jag kunde bli som mina förfäder, en samlare.

Allt sedan millennieskiftet har världen skakats av olika kriser. Uppmaningen att konsumera oss ur kriserna har lett till att benämningen limited edition använts mer frekvent. Nötts och slitits ut. Det står överallt. Toalettpapper kommer som det. Till somrarna släpps specialutgåvor av glass. Godis kommer som limited edition. Sneakers, kläder, tamponger, smink och bilar. Alla typer av produkter har släppts till konsumenternas förtjusning i mindre specialutgåvor för att utmärka deras identitet gentemot andra. Det roliga är att de trots allt ofta är serietillverkade produkter som spottas ut på marknaden för att öka försäljningen. Små produktionslinjer äter för mycket från av vinsten.

Just de två urvattnade orden, limited edition, som tidigare utmärkte sig lika väl som en utrotningshotad blåval i hyllorna är nu oftast bara ett sätt att lura konsumenter till köpfest.

Min konsumtionshets har urlakats parallellt som betydelsen limited edition sakta dött. Jag vet att det inte är en politiskt korrekt anledning till att dra ner sin konsumtion men det var så det började. Nu tror jag mig veta bättre men jag ska inte hyckla. Jag vet att jag snart kommer falla dit igen, i ha-begärets fallgrop och kanske blir det just ett par sneakers till.

Plötsligt är jag bokslukare. ”Jag älskar den pojken” tog två dagar att läsa. Ändå var den inte riktigt bra, eller rättare sagt: historien i sig gripande, stark, man vill bara läsa vidare men med ett hårdare redaktörsarbete skulle allt ha blivit så mycket bättre.

Boken bygger på Bosse Löthéns självupplevda händelser från det att han är 12 år. Hur han kom in i Stockholms tidiga punkrörelse och blev trummis i ett av de första banden (Skabb hette det) och framför allt hur han blev sexuellt utnyttjad av bandets sångare som var tio år äldre än han själv. Det är starkt och självutlämnande men även intressant att läsa om en tid som jag själv varit med om. Löthén berättar om Ebba Gröns första konsert och andra evenemang som jag har egna minnesbilder av. Både Löthén och jag minns hur Thåström kom in på scenen med en uppklippt Konsumkasse som linne.

Berättelsen är alltså bra, men inte utförandet. I storyn vimlar det av trådar som inte följs upp, det tas för givet att läsaren är bekant med vissa företeelser och språket ganska enahanda. redaktören hade behövt vara hårdare mot författaren. Men hellre ett bra innehåll och stilistiska brister än tvärtom.