Att gifta sig rikt – för att bli försörjd – har i åtminstone Sverige ett löjets skimmer runt sig. Ändå. Det bästa sättet att göra karriär i spalterna är faktiskt just det, att hänga med en känd och rik man.

Den senaste på listan är Helena Seger (sambo med Zlatan för de som inte vet) som nu sägs få 25 000 kronor för att skriva krönikor i Aftonbladet.

Tidigare i år blev hon utsedd till Årets bäst klädda kvinna – för det fick tidningen Elle en intervju och en omslagsplåtning med henne.

Och hon är inte den första. Snarare en i mängden.

Vad är det då som är så speciellt med kändiskvinnorna?

Ingenting. Hon kan vara hur som helst. Vad alla vill veta är hur det är bakom kulisserna hos kändismannen. Genom att ge hans fru lite power får tidningens läsare ta del av go’bitarna. Det är allt om från hur barnen mår till hur kvinnorna själva tränar.

Det är tydligen guld värt.

Snacka om prostitution!

Själv blir jag tokig i huvudet av frustration. Jag orkar aldrig läsa sådana spalter.

En kvinna (människa) som är någon av sig själv och som har egen kunskap intresserar mig mycket mer än någon som bara följer efter en man.

Men att få plats i media betyder också makt och ansvar.

Därför känns det extra sorgligt att vi inte kommit längre än att vi kvinnor fortfarande värderas efter vår förmåga att snärja en man och föda hans barn.

Jag läste en artikel i Digi Day Daily som handlade om att gå ”Beyond the Banner”. Alltså att marknadsförare inte längre bara kan slänga upp en banner på nätet och förvänta sig resultat. Med all information som finns på internet är det lätt att som användare helt filtrera bort annonser på sidan av de sajter man besöker. Hur ofta trycker man egentligen på en banner? Typ aldrig. Men hur engagerar man då sin publik?

Jag tänker i två banor: mobil och sociala medier.

Mobilen är den mest direkta och personliga enheten vi har. Möjligheten öppnas att nå människor i deras personliga miljö vilket ökar chansen att de agerar. Om budskapet dessutom är målgruppsanpassat för den specifika personen – tänk t.ex. att HM skickar sms till alla sina klubbmedlemmar med rabatterbjudanden. Även om det är ett massutskick känner man som kund att man har fått ta del av information riktat specifikt till en själv, och då blir det mer lockande att ta sig till butiken. Särskilt om man är ute på stan när man får SMS:et. Då är det ju bara att slinka förbi en HM och handla till toppriser. Ett fynd!

Sociala medier innebär direktkontakt med ens kundkrets. En studie från eMarketer visar att allt fler småföretag väljer att satsa på Facebook, Twitter och LinkedIn. Mer en hälften använder tjänsterna för att nå nya kunder. Jag har tjatat gång på gång om vikten att lägga tid på att lära sig sociala medier som företag. Särskilt om man är ett B2C företag kommer kunder att prata om en i sociala medier – både positivt och negativt. Då är det viktigt att finnas där och ta del av åsikter och information. Den informationen kan i sin tur användas för att anpassa marknadsstrategier och kommunikationen även i andra kanaler. Lär känna era kunder!

Sen finns det alltid en kritisk syn på det hela också. Om man pratar direkt med kunder via mobilen och sociala medier , blir de verkligen mer engagerade? Enligt eMarketer är det social sharing, socialt delande, som är högst på agendan just nu. Alltså att få människor att rekommendera ens företag, tjänster eller produkter till sina vänner och bekanta. Och att göra detta genom sociala medier så att alla kan ta del av rekommendationerna. Mobilen och sociala medier är alltså ett sätt för ett företag att bygga en god relation med sina kunder eller sin publik. Slutmålet är att bli så pass tajta med publiken att de i sin tur vill rekommendera en vidare till sina vänner. Då har man lyckats engagera publiken hela vägen. Glasklart.

Titta i helskärm.

Min vän Jonas Zingmark blev anlitad av Sveriges Radio för att göra en film inför Tjernobyls 25-årsdag. Den släpptes igår och när jag först såg den fick jag rysningar. ÄLSKAR när bild och ljud gör jobbet tillsammans. Tycker också mycket om människor som är riktigt grymma på det de gör. Han är så bra Jonas…. Tänker lite. Det är inte bara för att jag känner honom som jag säger så utan han är verkligen det. Han sprutar idéer som jag vet inte vad och när han sedan genomför de där idéerna i 3D, ja, då tappar man ju hakan.

Och för övrigt… 25 år sedan sen Tjernobyl, kanske dags för en folkomröstning igen? Vill vi verkligen ha kärnkraftverk? Jag är sjukt skeptisk, men det har ni säkert redan listat ut.

Angående födelsedagsfirande…

Till min bloggkollega här nedan som fyller 25 och inte vill fira att han blir äldre, tröttare och tråkigare: jag fattar hur du tänker. Själv fyller jag dubbelt så mycket på lördag och blev fint firad av mina Garbokollegor i går eftermiddag.

Jag vill ändå hävda att det inte nödvändigtvis är så att man hela tiden blir tröttare och tråkigare (punkten om att man blir äldre går ju inte att motsäga). Jag hade några av mina absolut roligaste år kring 30-stecket, då var jag fortfarande hyfsat ung och stark, hade inte slipat bort alla galenskaper men blivit lite säkrare på mig själv – vem jag var med förtjänster och brister.  Och mitt kanske allra bästa år var det år jag fyllde 40. Då förverkligade jag drömmen att bli journalist, mitt lag vann SM i fotboll, min son föddes och jag gick in i året som regerande mästare i den årliga hockeyspelsturnering som jag själv startat men inte vunnit på de första 18 åren.

Jag är säker på att du har bra och roliga år framför dig, Fredrik!

Idag fyller jag 25 år. Det gör jag inte frivilligt.

Jag firar aldrig mina födelsedagar. Trots det låter det likadant varje år. Mina vänner och bekanta är alltid snabba med frågan ”När blir det fest?”. Alltid lika glada, alltid lika förväntansfulla (dock inte mina närmaste, de har lärt sig).
De vill ha svar som ”Jag har hyrt en stuga i skärgården! Bring the booze!” eller ”Grillfest hos mig, jag bjuder på mat och sprit! 100 pers kommer!”.

Istället får de svaret ”Det blir ingen fest. Jag firar inte mina födelsedagar”. Det bara osar tråkighet om mig när jag säger så, men det är så det är. Det är tradition för mig.

Jag har lite svårt att förklara varför. Men jag har tänkt en hel del på det här, och jag tror mig har hittat 4 konkreta skäl:

• Det känns konstigt att fira att jag blir äldre, tröttare och tråkigare (för så är det).
• Jag klarar inte av att spika in ett datum i kalendern och säga till alla: ”Grattis på mig! På lördag kan ni komma och ge mig massa presenter!”.
• Jag är inget stort fan av stora tillställningar. Jag tar hellre en bärs med några stycken i taget. Då hinner man umgås ordentligt.
• Jag gillar inte att stå i rampljuset, utan smälter hellre in lite bland massorna. Ska man fira min födelsedag så hamnar jag ju oundvikligen i mitten.

När jag ändå sitter här och låter bitter så kan jag lika gärna passa på att bjuda på mig själv lite:

Den enda födelsedagen jag kan minnas att jag firat var någon gång på mellanstadiet. Jag hade bjudit i stort sett hela klassen med personliga inbjudningskort. Jag och en kompis hade suttit ett par kvällar och ritat graffiti-inspirerade målningar på varje kort. Jag och mamma hade laddat upp med sjukt mycket godis, chips och några tårtor.

Det kom 1 person.
Vi hade jätteroligt, och jag kommer ihåg att jag tyckte att det var ett väldigt lyckat kalas. Även om jag tyckte att det var konstigt att så få dök upp. ”Mer tårta till oss två”, resonerade jag då.

Så här i efterhand inser jag ju att det är en bitter historia.

Well well, nog om det. Nu måste jag jobba lite.
I eftermiddag ska jag köpa presenter till några kompisar. De fyller år i helgen.

Uppdaterat: Efter massa glada tillrop på Twitter och Facebook, och efter det här peppande inlägget måste jag säga att det känns bättre. Tack alla! Nu kör vi!

Man får ju sina farhågor bekräftade mer än ofta. Ni som läser min blogg vet ju att jag har en tendens att brusa upp över sånna här saker och det är väl inte särskilt konstigt om ni frågar mig. Sex säljer, kvinnor säljer. Enligt många så är det inte ”värre” än så, men för mig betyder det allt att man ser människor och inte objekt. Både när det gäller män och kvinnor.

En av mina vänner  praktiserar just nu som fotograf på en av våra kvällstidningar. Vi åt middag tillsammans och hon hade börjat fundera över hur saker och ting går till när man arbetar på kvällspressen. Det riktiga i berättelsen är sekundärt, det främsta är alltid att sälja lösnummer.

Hur  man gör detta på bästa sätt? Man tar hjälp av kvinnor såklart.

Min vän blir ombedd att åka ut på ett jobb, hon ska plåta vårbilder och det viktiga är att det är tjejer på bilderna, helst snygga tjejer som ska le och titta in i kameran. Hon blir ombedd att åka ut på ett jobb, hon ska plåta dagens-fråga-bilder och det viktiga är att få med tjejer i enkäten, de ska le. Snygga tjejer säljer. Så äre bara. Punkt slut. Och det är väl inte värre än så.

Har varit och hämtat ut min nya skrivare idag, en HP LaserJet P1566. Äntligen. Det är tre veckor sen jag började jobba efter föräldraledigheten och under den tiden har jag fått klara mig utan skrivare. Det gör livet som journalist ganska krångligt, även om jag har snälla kollegor som gärna printar ut några dokument om ber dem. Min gamla skrivare visade sig efter många timmars fixande och trixande inklusive inköp av både USB-sladd och USB-adapter (som jag se fick lämna tillbaka), inte stödja Windows 7 som är operativsystem på min nya dator. Teknikkrångel är verkligen ett återkommande tema för oss frilansar.

Men nu är min nya HP installerad och testsidan är utskriven. Härligt. Jag ska börja med att skriva ut alla utdrag från eRedovisning från förra året. Använder dem när jag gör min bokföring. Deklarationsdags närmar sig, också för oss som fått uppskov en månad. Visserligen lejer jag bort bokslutet och deklarationen. Men själva bokföringen gör jag själv, det känns bra att ha lite koll på debet och kredit.

När jag traskade bort till posten/ICA för att hämta skrivaren passerade jag mitt favoritkonditori, Gunnarsons. Har länge och väl spanat i skyltfönstret på några färgglada och söta små kakor med fyllning i. I helgen läste jag ett långt reportage i SvD Näringsliv om dessa kakor, macarons eller makaroner på svenska, som tydligen tar världen med storm. Vad passar väl bättre än att liva upp just den här dagen, med några makaroner. Nu kommer bokföringen gå som en dans.

Makaroner från Gunnarsons

Idag anordnas JMK-dagen på JMK, Stockholms Universitet. En arbetsmarknadsdag för dem som vill in i mediebranschen. Det var för ett år sedan, när jag fortfarande gick på skolan, som jag kom i kontakt med Mediesverige och Patrik Schön för första gången. PP Pension var där för att tala om vikten av att pensionsspara, särskilt som frilansare. Ett jobbigt måste som man måste ta tag i. Tänk på framtiden! På montern hade de skrivit till för hand att de hade en plan om att starta Mediesverige ”den nya mötesplatsen för dig i mediebranschen” och att de nu sökte bloggare. I bakhuvudet hade jag alltid haft en dröm om att bli storbloggare och nå ut till tusentals med mina insiktsfulla tankar om media. Samtidigt hade jag under en period haft en plan om att bygga upp en liknande sajt med fokus på utbildning inom media. Att starta eget var dock något som jag inte hade någon erfarenhet av just då, och inte heller några särskilda planer på att förverkliga.

Jag beslöt mig för att gå fram och prata med Patrik; att berätta om den egna idéen jag hade. Han bad mig skriva ett mail och berätta lite mer, kanske att vi kunde träffas? Av erfarenhet visste jag att det var svårt att få svar på mail – särskilt i det läget när jag inte hade någon erfarenhet från branschen. Men jag skrev ihop att jag trodde att vi kunde skapa något fantastiskt om vi slog våra huvuden ihop och försökte nå alla inom mediebranschen – både de på väg in, de som befann sig i och de som precis gått i pension ifrån. Det dröjde några veckor innan Patrik tillslut hade tid att träffa mig.

När jag satt på PP Pensions kontor på Norrtullsgatan var jag beredd att bygga upp en utbildningsplattform. Patrik lyssnade och diskuterade min idé, men förklarade sen att det inte var prio just nu att rikta in sig på utbildningsfasen. Målet var att stötta och inspirera de som befann sig i mediebranschen. ”Men vi behöver någon som sköter våra kanaler i sociala medier,” berättade han. I det läget använde jag Facebook främst för privat bruk och för gatumusikanterna som jag och Josefin dragit igång några månader tidigare. Twitter hade jag begränsad erfarenhet av. Men om jag kunde jobba med sociala medier? Att man ens kunde jobba med social medier, det var en nyhet för mig. Givetvis tackade jag ja till erbjudandet.

Nu har det gått ett år och sociala medier har blivit min nisch. Jag har tidigare reflekterat kring hur man ska ta sig in i branschen när alla andra har erfarenhet och man själv är nybörjare. Mitt bästa tips är att hitta ett område som du är bättre på än någon annan. Sociala medier var och är fortfarande relativt nytt. Alltså fanns det ingen just då som kunde briljera med flera års arbetserfarenhet inom den nischen. Det finns det inte idag heller. Som konsult har jag därför kunnat sälja in mig som social medieexpert och hjälpt företag med att bygga upp sin sociala profil på internet.

Jag får tacka slumpen och Patrik Schön för det.

I helgen läste jag boken Den Sista Föreläsningen av Randy Pausch. Jag tycker om att läsa böcker, men det blir allt för sällan av. Det är en ganska dålig ursäkt att skylla på att man inte har tid; hur ofta har man inte en timma över för att slöa framför tven?

Hur som helst. Den Sista Föreläsningen var en underbar bok. Jag fick den i födelsedagspresent av min kompis Niklas som förutspådde att jag skulle sträckläsa den. Det gjorde jag. Boken handlar om föreläsaren och forskaren Randy Pausch som fått cancer i bukspottkörteln och beskedet att han bara har mellan tre till sex månader kvar att leva. Efter sig kommer han att lämna sin fru och tre barn, 6 år, 3 år och 18 månader gamla. Det som tär mest är att barnen kommer att tvingas växa upp utan en far. Därför bestämmer sig Randy för att hålla en sista föreläsning som ska handla om barndomsdrömmar och deras förverkligan. Föreläsningen är riktad till hans studenter och till hans barn. Allting filmas. Klippet har i sin tur setts av över 13 miljoner människor på Youtube. Boken har även fått en egen hemsida www.thelastlecture.com. Mitt tips: läs den.

När man själv skriver mycket är det lätt att fastna i samma gamla formuleringar och ordval. Man hittar en berättarstil som man är bekväm med och kör på den i vått och torrt. När man ger sig tid att läsa en hel bok får man nya insikter. Om man tycker om sättet som författaren skriver på börjar man att fundera på hur man kan anamma vissa drag i sitt egna skrivande. Randy Pausch skriver som han pratar. Åtminstone känns det som att han pratar direkt med en när man läser boken. En sådan text är lätt att ta till sig. Inte konstigt att jag tog mig igenom boken på ett dygn.

En annan attribut är att han återberättar anekdoter från sitt liv för att ge tyngd till sina tankar och argument. När jag skulle sluta på 7-eleven, där jag jobbade under ett och ett halvt år efter det att jag slutade på gymnasiet, skrev jag ett brev till min chef och la det på hans tangentbord. I svåra situationer, som att säga upp mig, tycker jag ibland att det är lättare att göra så via text istället för att prata direkt med någon. Både för att det är lättare att formulera sig i skrift samt att man inte måste titta någon i ögonen och säga hej då från ingenstans. (Att våga konfrontera folk direkt är något som jag har blivit bättre på med åren). Just det här brevet fick ligga framme på min chefs skrivbord i någon vecka, vilket innebar att alla som jobbade i butiken hann se det. I ett stycke hade jag skrivit att jag valt att sluta för att ”expandera mina vyer”. En tjej på jobbet frågade en annan: ”vad betyder expandera?” Då sa den andra tjejen: ”Läs mer böcker så kommer du att lära dig fler ord”.

Om man umgås med samma människor och utsätts för liknande situationer är det ibland svårt att utvecklas. Det kan gälla både jobb och umgängeskretsar. Eller kanske att man bara läser samma tidningar eller bloggar. När man sätter sig ner med en helt ny bok, av en helt ny författare, då får man under några hundra sidor uppleva en helt ny berättarstil. Och om man gillar den; då tycker jag absolut att man ska ta delar av den och göra den till sin egen. Om du vill bli bra på att skriva – läs mycket böcker nu när du ändå kommer lägga tid på att ta det lugnt i solen i vår och sommar.

Man kan också se ut så här på jobbet! Det livar alltid upp. (För att göra en kort historia lång så skulle jag på Hootchy cootchy club förra helgen och därför klädde jag ut mig, och för att inte barnen skulle trasha den lånade peruken totalt, tog jag den till kontoret och här blev den kvar. På Garbo har den gjort stor succé! Det är inte varje dag någon av oss kommer in med långt lila hår. Fast det borde kanske vara så lite oftare, tycker jag.)

Förresten lanserade min roliga frilanskompis/chefredaktör Jenny Morelli ett koncept på tidningen Vi när hon jobbade där: Funky friday. På fredagarna var det fritt fram att bära de lite mer galna kreationerna. Jag funderar lite på om Garbo står näst på tur för Funky Friday-konceptet.