Man måste vara personlig om man ska få trogna bloggläsare. Det är mer eller mindre det första man får lära sig när man sitter där första dagen och försöker klura ut ett bra bloggnamn, fixa en talande header och slipa på det första fyndiga blogginlägget. Man måste komma på hur man kan få den här bloggen att osa Emelie och hur man ska få er att vilja lära känna mig i min vardag – mina tankar och mina åsikter. Den jag vill attrahera som läsare är givetvis den som tycker och tänker likadant som jag själv. Någon som delar mina intressen och faktiskt får ut något av att läsa det jag har att skriva.

I förra veckan träffade jag Cimon Lundberg som har en stor blogg på TV6. Han pratade om vikten av att vara personlig med sina läsare och bjuda på sig själv. Ett sätt att förgylla relationen mellan bloggare och läsare är med bilder. Cimon trodde att han kunde vara den i Sverige som har flest Photo Booth-bilder på sig själv på sin dator. Jag bad om en lektion i hur man ska tänka när man fotar sig själv för bloggen. Det resulterade i ett antal bilder på oss båda, och även ett löfte från min sida om att öva upp mig under kommande vecka för att verkligen kunna leverera en personligare bild av mig själv och av min vardag till mina bloggläsare. Nu ger jag er resultatet av fem dagars fotande:

Söndag: Jag försöker mig på en pose.
Måndag: Jag funderar. Tisdag: Jag är lika arg som mina Angry Birds.
Onsdag: Jag har duschat. Torsdag: Jag ler lite frågande mot kameran.

Känner ni att vi har kommit varandra närmare nu?

Ser en tweet av @Malcolm_ID och blir nyfiken. Klickar mig in på länkarna som leder till Pingst, läser:

Också i Nya Testamentet betonas detta grundläggande faktum att mänskligheten består av män och kvinnor. Det är denna grundläggande tanke som ligger bakom den kristna uppfattningen att sexuell samlevnad är avsedd för man och kvinna i ett äktenskap byggt på trohet och överlåtelse åt varandra i alla avseenden. Detta tror vi vara normen, idealet att sträva efter. Det betyder inte att varje man och kvinna nödvändigt måste leva ut sin sexualitet i ett äktenskap. Att leva i celibat, utan sexuella relationer, har alltid varit ett alternativ.

Redan här ser man ju ut som ett frågetecken. Jaha? Vad är det egentligen de menar? Får vi inte vara homos? Nunna eller hetero, är det det som gäller? Men då förklarar de sig, precis när man är beredd att ge upp. Allt i världen är inte fullkomligt så som Gud, man måste lära sig att hantera sina drifter bara. Hur man gör det? Såhär:

Inom den kristna kyrkan har homosexuella människor främst hänvisats till ett liv i celibat, och bisexuella människor har uppmuntrats att bejaka den heterosexuella lusten. Pingströrelsen ansluter sig till denna hållning.  Vi gör det med stor respekt för de svårigheter detta kan innebära för den enskilde, och med en önskan att pingströrelsen skall vara en miljö där alla människor skall känna sig sedda och älskade och kunna få hjälp i sitt andliga liv.

Någon mer än mig och Malcolm_ID som stör sig något på det här? Jag tror jag säger hejdå till Pingst förgott. Har i och för sig aldrig ens sagt hej, eller jo, jag har jobbat för dem en gång. Känns ganska hemskt såhär i efterhand. För någonstans här får man väl ändå dra en gräns? Tack internet för att du gjorde mig uppmärksam på att Pingst vill att alla ska känna sig älskade. Eh.

Metros jobbsidor, en artikel med rubriken ”Hitta jobb på facebook”. Ingressen inleds med orden ”Det räcker inte att vara ständigt uppkopplad”. Senare i texten: Det är också bra att delta i öppna samtal som äger rum på till exempel Twitter eller i branschmedias kommentarsfält.

Det kan ha varit dessa ord som fick droppen att rinna över, det som slutligen gjorde mig till ett fall för psykvården. De som ska reda ut min sjukdomshistorik i framtiden kan börja där. Vad gjorde Magnus den där dagen, innan han började skrika rätt ut och slå vilt omkring sig?

”En Metroartikel låg uppslagen på skrivbordet, det verkar som att han läste tidningen på förmiddagen. Hmm, har tidningsartikeln om att söka jobb via sociala medier något samband med hans skrikande om ”lobotomerade robotar” inne på Urban Deli?.”

Ärligt talat: det räcker alltså inte med att vara ständigt uppkopplad. Man ska på något sätt vara ännu mer uppkopplad. Twittra, messa linkedina, nätverka, mingla, mejla, kommentera nyhetsflöden, mobiltelefonera samtidigt som man inbillar sig att man umgås med sina barn, checka in på foursquare.

Fråga: när ska själva jobbet utföras?

Ofta säger man att det är ledaren som gör hela skillnaden i ett projekt. Men kanske är det egentligen den första personen som väljer att tro på ledaren som är den verkliga hjälten? Här demonstrerat med en dansande man.

Helt nyligen befann jag mig i vad som i det närmaste kan kallas ett tillstånd av akut kris. Jag höll på att bli fullständigt galen och var en hårsmån från att kasta min dator i golvet med full kraft. Som tur var för min plånbok lyckades jag besinna mig från att demolera mitt arbetsredskap av pur frustration, men det var mycket, mycket nära.

Orsaken till min heliga vrede var något så banalt som datorstrul. För mig var det dock i den stunden allt annat än banalt eftersom strulet i fråga medfört att jag nu låg en timme efter deadline och ännu inte var färdig.

Jag höll på att sätta samman ett månadsbrev som tidningen jag är chefredaktör för, MedTech Magazine, skickar ut digitalt. Det innebär en del klippande från pressreleaser och klistrande in i nyhetsbrevets huvuddokument. När jag endast hade några nyhetsnotiser kvar och precis klistrat in en text om ett intressant seminarium fick dokumentet fnatt. Plötsligt fanns dubbla versioner av texten, och raderade jag den ena försvann den andra också. Efter en hel del klippa ut, klistra in, skriva in texten manuellt etc etc raderade jag helt enkelt hela seminarietexten och hoppades att ”Nu så!”. Men icke. När jag klippte in nya notiser hände samma sak med dem, och till slut hoppade hela texten fram och tillbaka och liksom blinkade och vibrerade och…..aaarrrgghhh! Det här hade ju inte jag tid med! Okej om jag hade förstått vad felet var, men trots att jag provade alla upptänkliga alternativ fortsatte texten bete sig förhäxat. Maktlösheten var total.

Plötsligt kom jag på mig själv med att avundas alla anställda. De har tillgång till IT-support, antingen på arbetsplatsen eller i form av datakonsulter som kommer så fort någon kallar. Dyrt, javisst, men det är ju ännu dyrare att ha en anställd som inte kan utföra sitt jobb på grund av datorstrul. Så företagen betalar. Åh, vad jag hade velat ha support just då!

Jag tänkte febrilt på om jag kände någon Macanvändare som verkade någotsånär haj på datorer. Och Heureka! Helt plötsligt  kom jag att tänka på en god vän som är Applefantast och allmänt tekniskt lagd. Jag ringde honom, och hade tur. Han svarade! Helt pedagogiskt bad han mig förklara problemet, och lotsade mig sedan lugnt och metodiskt genom de olika momenten jag behövde utföra för att bli av med formatteringen som envisats med att klamra sig fast vid mitt dokument.

Efteråt var jag lyrisk och så lätt att jag flög omkring i rummet. Och oerhört tacksam mot min vän som hjälpt mig ur en besvärlig knipa. Tjohooo! I brist på IT-avdelning får man som frilansare i stället odla sitt nätverk. Tjänster och gentjänster. Snart ska jag bjuda min vän på en riktigt god caffe latte. Det är han värd!

Det finaste en frilans kan få.

Det är målsättningen med det nyinstiftade Frilanspriset, som delas ut på Frilansdagen den 10 maj.

Priset kommer att delas ut till en frilans som utfört betydande journalistiska insatser. Insatsen behöver inte ha varit under det senaste året, utan kan vara frukten av många års förtjänstfullt arbete.

Du kan nominera journalister, formgivare, fotografer, illustratörer eller någon annan frilans i mediebranschen som du tycker är värd lite extra uppskattning. Vinnaren av priset får ett dagsarvode, 6 920 kronor.

Sänd in dina nomineringar senast den 14 april till info@frilansdagen.se

Utdelning av Frilanspriset sker den 10 maj på Frilansdagen. Dagen äger rum i Poppius Journalistskolas lokaler vid Slussen i Stockholm. På dagen kan du gå på seminarier och föreläsningar, bland annat med Stina Lundberg Dabrowski, träffa utställare och mingla med folk i branschen. På frilansdagen.se kan du anmäla dig (kostnadsfritt) och läsa mer.

Frilansdagen arrangeras av Poppius, frilansgruppen Desken, PP Pension och Juridisk reportagebyrå. Samma konstellation står också bakom Frilanspriset.

Jag tittar på paketet som kommit till kontoret. ”500 kuvert, storlek C5”. Eh… hur tänkte du nu, Magnus? Låt oss säga så här: jag har gjort det igen. En dålig affär alltså.

Det har blivit några genom åren. En av de sämsta var när jag annonserade om att jag ville köpa omslag till stenkakor för tio kronor styck. Jag hade fått tag i några stenkakor billigt, bland annat Bill Haleys ”Rock around the clock” och Tennesse Ernie Fords ”Sixteen tons” och ville ha skyddsomslag. Och jag minns varför jag erbjöd detta oerhört gentila pris – tanken var att ingen skulle väl vilja bemöda sig att sälja sina omslag för typ två kronor styck. I praktiken var de flesta stenkakor med omslag mindre värda än tio kr och det ringde rätt många som ville kränga omslag. Jag köpte 17 stycken av en jeppe som kom åkande från andra sidan stan för 170 kronor innan jag fattade idiotin i hela företaget.

Med den historiken i bakhuvudet förstår jag hur den här nya dåliga affären gått till. Jag gillar att ha kontorsmaterial på plats, vill inte springa ut och skaffa när det behövs. På min arbetsplats ska det finnas papper, kuvert, frimärken, linjal, block, kladdpapper, sax, brevkniv och så vidare. Här fick jag nu ett erbjudande om att köpa kontorsmaterial med 30 procent rabatt, och kuverten började ju sina. Jag fyller på förrådet!

Men hur kunde jag få för mig att köpa 500 stycken? Jag använder ungefär ett i veckan, vilket ju innebär att 50 stycken räcker cirka ett år. 500 stycken räcker därmed tio år. Så långt tänkte jag förstås inte, jag tänkte bara ”bra att ha ett lager som räcker ett tag”.

Vad kostade då detta kalas? Ja, med momspålägg blev det 760 kronor. Visst, det är säkert billigt jämfört med om jag går in och köper fempack kuvert, men så fantastiskt bra pris blev det ju inte. Det hade ju faktiskt räckt till de där jeansen som jag vid middagsbordet påstod att jag inte hade råd att köpa.

I måndags var jag på Fotografiska och såg utställningen Intended Consequences av Jonathan Torgovnik. Kvinnor som blivit våldtagna under folkmorden i Rwanda 1994, många av dem flera gånger per dag, flera dagar, veckor, år på rad. De bevittnade sina föräldrars mord. Många av dem var bara 14 när det skedde, oskulder som våldtogs av sina föräldrars mördare. Och sen blev de gravida, med barn många av dem inte kan förmå att älska. Mellan 250 000 och 500 000 våldtäkter av kvinnor och flickor genomfördes systematiskt som en del av krigsföringen. 20 000 barn uppskattas ha fötts som ett resultat av övergreppen.

Det gjorde ont att se utställning. Det var helt tyst i rummet – ingen orkade yttra ett ord.

I efterhand ifrågasätter man all den tid och kraft vi lägger på en jämställdhetsdebatt i media i länder som Sverige. Jag är feminist och kommer alltid att slåss för att kvinnor ska framställas jämlikt i media och alla andra sammanhang; men plötsligt kändes allt på något sätt löjligt. När man sätter det i omvärldsperspektiv. Utställningen fick mig att tänka om. Därför hade jag först svårt att till fullo ta till mig debatten om Jack & Jones reklam som förts på Mediesverige här, här och här. Det kändes inte viktigt. Och ännu mindre förståeligt att Jack & Jones ska få sådan oförtjänt uppmärksamhet av sådana billiga knep.

Jag kan inget annat än att råda er att åka till Fotografiska för att förstå. Även om man inte kan förstå. Jag känner mig hjälplös.

Jag tycker mycket om Lilla Lovis av olika anledningar. Jag tycker att hon är duktig och jag tycker att det är uppfriskande med någon som spottar idealet i ansiktet. Ikväll kan vi se henne i Kobra när redaktionen undersöker varför den här typen av musik har ett sånt starkt fäste i folksjälen. Jag ska titta, delar ni mitt intresse och vill ni veta mer precis som mig så tycker jag att ni ska titta.

SVT 2 kl. 21.30.

Kasper Cort Pedersen, marknadsansvarig för Jack & Jones säger till Resumé:

– Vi försöker bara att med humor och överdrifter betona den positiva effekt våra kläder har på de unga män som väljer att gå i dem. Annonsen är en del av vår vårkampanj, och det har i allmänhet mottagits väl, även i Sverige, eftersom det har varit bra respons både online och offline.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Gråta förmodligen.