Jag läste SSBD’s veckobrev och blev uppmärksammad på att Kissie hotat nöjeschefen på N24. Jag försöker ta ställning till hela historien men jag kan inte förmå mig. Kissie och Kissies bror spelade in en videoblogg där de pratar och skojar om hur de ska klistra upp och dela ut märken från Nationalsocialistisk front. Det förvånar mig inte att detta är något N24 vill publicera och det får man väl kanske räkna med om man är Kissie. Eller vem man än är på nätet för den delen, allt man publicerar kan slå tillbaka. Har man dessutom Sveriges största blogg och lever på att provocera människor så är det inte helt obegripligt att andra rotar efter vad smaskigt som går att hitta. Hur smaskigt det är med NSF vet jag dock inte…

Hur som helst, hon ringer upp N24 för att få artikeln borttagen för att hon känner sig kränkt och för att videon var ett skämt. Hon hotar att slå sönder journalisten i fråga om han inte gör som hon säger. Han spelar ju såklart in samtalet. Men det jag förundras över är hennes reaktion på hela den mediacirkus som sedan drar igång.

Till Dagens Media säger hon:

– Ja, men det är för min brors blogg och det är hans kamera så jag har egentligen inget med det där att göra. Min bror vill också bli känd och jag har hjälpt honom flera gånger på olika sätt.

Okej.

Medierna i P1 sökte henne för en kommentar men hon ville inte medverka. Och det är väl någonstans där mina frågetecken växer sig ännu större. Borde hon inte se sin chans att ställa saker och ting till rätta i ett forum som inte är skvallerblogg eller skvallerblaska? Borde hon inte här säga annat än ”horbög” och ”jag bryr mig inte”? Om hon inte är Kissie utan Alexandra Nilsson som hon så ofta hävdar, borde hon inte visa att hon är någon annan än den tjejen som videobloggade på skämt om att stödja ett nazistiskt parti?

Vet inte. Kan inte bestämma. Tycker både stackars och skärpning. Vad tycker ni?

Ännu en journalistisk dödssynd som jag tycker är viktig att undvika:

ATT FELCITERA. Gör inte det, bästa kollegor. Den allra viktigaste anledningen är – för att det underminerar förtroendet för journalistiken. Och det skadar oss alla. Ändå felciteras det, ofta. Jag har kompisar som blir intervjuade, och de säger att det händer titt som tätt – journalisten lägger ord i munnen på dem, som de inte sagt! Som de inte står för! Visst, misstolkningarna beror ofta på det enkla faktum att intervjupersonerna uttryckt sig luddigt, och jag har själv gjort såna här misstag och ska inte kasta sten i glashus. Men! Jag VILL inte göra dessa missar. Och jag tycker att det är journalistens uppgift att GÖRA SITT ALLRA BÄSTA för att få till det rätt, ja, även om folk pratar i nattmössan. Gör det som krävs – ställ följdfrågor, ring upp igen, mejla texten, gör allt du kan för att slippa felcitera och feltolka.

Journalistik har en enda räddningsplanka i hårda tider – och det är allmänhetens förtroende. De som läser/tittar på/lyssnar till våra journalistiska produkter, måste kunna lita på att det vi skrivit är sant. Annars har vi förlorat såååå fett. Annars finns det ingen mening med oss.

Jag har studerat media. Media är så brett och ger otroligt stora möjligheter. Jag har alltid vetat att jag vill prova allt för att sedan välja det yrke jag gillar allra mest. Det är bland annat det som fått mig att studera. På dubbel tid ibland. Idag har jag ett jobb som jag älskar, men jag har antagligen ett annat arbete lite längre fram. Det finns ingen gräns för hur höga mina förvntningar på framtiden är. Jag har gjort radioprogram och dokumentärfilmer, jag har skrivit pressreleaser och personporträtt, jag har föreläst för fullsatt sal, jag har pitchat galna idéer och en massa annat. För att genomföra allt det så måste man vara kreativ. Kreativitet är det bästa och man måste alltid jobba hårt för att hålla den vid liv. I mitt jobb idag har jag stort utrymme att låta kreativiteten bestämma vart vi ska härnäst och det är en underbar känsla.

Men ibland blir jag lite svettig ändå; i genomsnitt kommer jag att jobba ungefär 40 år av mitt liv. Det är 75.200 timmars kreativitet.
Jag ville bara säga det.

   I helgen ägnade min morgontidning fem kultursidor åt ämnet ”hunden”. Jag är ingen hundvän (min sambo retar mig än för att jag tog skydd bakom henne en gång när en best rusade mot oss i början av vårt förhållande) men läste ändå med intresse. Bra skribenter kan göra vilket ämne som helst intressant, och det här var en bra kulturartikel om hundens betydelse för människan (http://www.dn.se/kultur-noje/vilket-hundar).

   En bit in i texten citerade skribenten från Jerome K Jeromes roman ”Tre män i en båt”:

Han är mycket obetänksam, hunden. Han bryr sig aldrig om att fråga om du har rätt eller fel, bryr sig aldrig om huruvida du klättrar upp eller ned på livets stege, undrar aldrig om du är rik eller fattig, dum eller vis, syndare eller helgon. Du är hans kompis, det räcker för honom.”

   Jag kunde inte riktigt släppa det där citatet, det slog an någonting hos mig, jag blev berörd. Efter en stund fattade jag att det hade med min faiblesse för att hålla på ett fotbollslag att göra (osunt mycket av mitt tänkande ägnas åt detta fotbollsintresse, jag vet).

   Det Jerome K Jerome beskriver är just det som jag i vissa intensiva stunder upplever på fotbollsläktaren. Gemenskapen kring ett fotbollslag handlar om bland annat just det här – att för en stund upphäva all social hierarki.

   En minnesbild från några år tillbaka: Jag har rest till Fredrikstad i Norge för att se mitt Hammarby möta hemmalaget i UEFA-cupen. Vi är 600 bortasupportrar som står där på kortsidesläktaren, hemmalaget leder med 1-0 och går vidare om vi inte kan kvittera. Mitt lag ligger på, jag och mina medsupportrar vrålar, kokar, brinner. Varje spark, varje domslut är av betydelse. Vi känner att intensiteten smittar av sig på spelarna, de bärs fram och när en minut återstår får vi straff. En straff som alltså avgör framtiden i cupen.

   För oss som står där finns just då inget viktigare i världen än denna straff. Vi har alla samma dröm, samma höga önskan. Vilka vi är utanför den här miljön saknar totalt betydelse, jag kanske står bredvid en doktor och en förortsgangster, inget annan än Sebastian Egurens löpning mot straffpunkten spelar någon som helst roll. För någon av oss.

   Det där är en stor tillgång i fankulturen. Hur ofta hittar man sammanhang där det är totalt ointressant var man kommer ifrån, vilket jobb man har, om man är rik eller fattig, hur gammal man är, vilket bostadsområde man tillhör? Det finns väl sådana sammanhang (i väntrummet till tandläkaren, kanske) men de är ju inte så väldigt många.

Jag skrev ett inlägg om Solsidan häromdagen, om min besvikelse på andra säsongen. Jag förväntade mig inte att någon skulle tycka som jag eftersom jag vet hur stort intresset är för den här serien och hur kritikerrosad den är. Jag tycker väldigt mycket om diskussioner och jag har inga som helst problem med att människor tycker annorlunda, det sätter bara mina egna argument på prov. Men när jag igår skrev ett inlägg om nätkärlek började jag reflektera över näthatet. Jag fick nämligen en kommentar på mitt inlägg om Solsidan som lät såhär:

hallå! vad e ditt problem, du sitter o gnäller som om du fått dåligt knark. trovärdigheten spelar ingen roll, det e ju ingen dokumentär heller, och du tittar på tv. vill du ha trovärdighet gå ut i riktiga livet. herremintid…vad vill du ha ? din besvikelse bevisar din dåliga insikt…om allt. hopps du inte tar illa vid dig. f ö kanske du skall skaffa bättre riktiga relationer än solsidan.

Det får mig att tänka på hur annorlunda internetbeteendet är jämförelsevis med hur människor uppträder i verkliga livet. Jag uppmuntrar diskussion och kritik, särskilt om det gäller mina egna åsikter och mina egna texter, för det betyder att jag får se dem ur någon annans ögon.  Men det är en stor skillnad på att säga emot och att kränka någon. Jag ser kommentaren ovan som kränkande.

Det är lätt att ”rädda” sig själv när man gör påhopp via internet med att, som författaren ovan, be om ursäkt redan i förväg. ”Hoppas du inte tar illa vid dig”. Gör det kommentarer av den här kalibern mer okej? Jag tycker inte det. Jag personligen tar inte illa vid mig, men jag tar illa vid mig när jag tänker på att någon sitter bakom en skärm för att säga till mig att jag ”skall skaffa” bättre relationer i mitt liv. Vad vet den här personen om mitt privatliv? Ingenting. Har mina verkliga relationer någonting med min syn på Solsidan att göra? Verkligen inte.

Tänk dig att du sitter på en fest och snackar TV med några kompisar och bekanta, eller att du gör detsamma i lunchrummet på jobbet. I mitt huvud låter den verkliga versionen av den här kommentaren ungefär såhär:

- Fan vad Solsidan blivit tråkigt… Att folk ens skrattar. Allt är så överdrivet!
- Det spelar väl ingen roll?
- Jo! Har vi inte tröttnat på att Ove ALLTID är så överdriven?
- Tycker verkligen att du ska tänka på vad du säger, skyll dig själv som tittar på TV… Har du inget liv eller? Kanske borde satsa på att vårda dina relationer i verkliga livet… Herreguud!

Rent hypotetiskt alltså. Vem skulle acceptera att någon förolämpade en på det sättet? Förhoppningsvis ingen, jag själv skulle nämligen aldrig någonsin säga något liknande till någon (inte skriva heller för den delen) och jag förväntar mig alltid att bli bemött med respekt. Men vad ska man göra när det sker på internet? Man kan svara på kommentaren, vilket jag gjort, men sedan tar det liksom stopp. Det finns inga konsekvenser på nätet, det är som det är och du får antagligen aldrig reda på vem som skrev kommentaren på din blogg eller varför.

Det är fritt fram att ge syrliga kommentarer och göra personliga påhopp på internet så länge man blandar ut det med någon typ av konstruktiv kritik, då är man hemma. Eller? Enligt mig är dessa människor och sättet de skriver på en väldigt stor del av det som kommit att kallas näthat. De fega mobbarna. De som inte kan hålla sig från att trycka till lite mer än vad som behövs men som vägrar bära någon skuld. De som tänker på sig själva, skriver, sårar för att sedan be om ursäkt när skadan redan är skedd.

Till dig som skrev kommentaren, hoppas verkligen inte att jag sårat dig på något sätt genom detta inlägg.

Mer intressant om anonyma kommentarer och näthat kan ni läsa HÄR.

Beror det på jantelagen; det faktum att vi kritiserar våra egna som sticker ut och syns? Vår utrikesminister är en synlig figur internationellt. Hans Twitterkonto är ett bra exempel på det. Direkt efter terrordådet i Stockholm i december var Carl Bildt den första officiella personen att kommentera händelsen på Twitter, ett budskap som spred sig som en löpeld i både svenska och utländska medier. Att han uttalade sig innan regeringen, polisen och säpo kritiserades flitigt från många håll. Och nu kritiseras han kraftigt igen för sitt uttalande om situationen i Libyen i måndags:

”Nu handlar det inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att försöka få till stabilitet och en rimlig utveckling.”

DN skriver en lång artikel kring de rödgrönas kritik mot Bildts uttalande om Libyen. Aftonbladet menar att vi får skämmas för vår utrikesminister. Lotta Gröning, krönikör på Expressen, talar om den totala tystnaden trots kaoset. Liberaldemokraterna talar om skämsfläcken medan ett flertal bloggare och politiker talar om att han bör avgå. När jag läser Bildts blogg, som han flitigt uppdaterar kring händelserna i arabvärlden där han själv befinner sig för närvarande, känner jag av hans djupa oroa för folket i Egypten och i Libyen. Jag tvivlar inte en sekund på att Carl Bildt fördömer diktaturer och förespråkar demokrati. Men att det viktigaste måste vara att rädda människor som skjuts ner av stridsflyg som attackerar demonstranter på Tripolis gator på Khaddafis order. Svenska medier verkar vara på jakt efter en syndabock snarare en än rapportering kring arbetet för att lösa situationen. Herregud Sverige, skärpning!

I lördags höll jag på att checka in på Foxy video. Det var så lockande. Det fanns många bra alternativ som Psykiatriska enheten och Filadelfiakyrkan men jag fegade ur. Det var dumt.

Alla som loggat in på Facebook Places eller Gowalla vet att det kommer upp en massa förslag på ställen att logga in på.

Och varför ska man egentligen vara så ärlig hela tiden? Varför inte låta dikten bli verklighet genom att spela roulette och låta Places göra jobbet. Foxy Video, Filadelfiakyrkan och Psykiatriska enheten. En inloggning på alla dessa ställen under en dag sätter garanterat igång ett antal tankar hos dina Facebookvänner. Hur väl känner vi varandra egentligen?

Vid Odenplan, där jag skriver det här, kommer följande tre ställen upp när jag blundar och trycker: 

• Bordtennisexperten TTEX
• Center för Tidiga Insatser
• Frälsningsarmén

Först blir det alltså ett nytt pingisbord, sen löser jag relationsproblemen, på ett tidigt stadium, med min partner. Funkar inte det söker jag vägledning hos Frälsningsarmén. Låter som en kul eftermiddag. Frälsningsarmén har för övrigt verkligen förstått hur man får bra dynamik på en hemsida. En salig blandning (förlåt) av veckans bibelcitat, elpriser och en intervju med Bond, kommendör Linda Bond.

En mer raffinerad variant är att göra rouletten åt någon annan. Kanske ett bra, men chansartat förslag till första daten. Jag tror dock inte att Center för Tidiga Insatser rekommenderar det. Jag checkar in och frågar.

Läste fredagens Svenska Dagbladet på ett café i centrala Borås. Läste om Joel Burns som gjort något han trodde kunde hjälpa. Ett tal inom fyra väggar i Texs som sedan kunde sprida sig över hela världen och skapa en viral kampanj till hjälp och stöd för miljontals undomar. Allt känns så självklart; det är detta vi har internet till. Börjar en person så hakar flera på. Jag är i och för sig alltid skeptisk inför kändisar som ska hjälpa, å andra sidan är det helt oväsentligt eftersom det inte är mig de vänder sig till. Janet Jackson säger ”if you’re being bullied, tell a trusted adult” och det är lamt. Så himla lamt. Men att hon säger något tillsammans med de andra, betyder antagligen väldigt mycket.

Debatten om internethatet verkar aldrig sina. Några få tappra försök har gjorts att prata om internetkärleken men det är alltid lite lättare att ta till sig det onda. Se klippet ovan och säg om det inte är kärlek? Dela med sig på ett sådant sätt för att förhindra någon annan den smärta man själv upplevt. Att se när politiker som Hillary Clinton och Barack Obama visar att de är människor och att det kommer att bli bättre. Det är fantastiskt.

Joel Burns vann i förra veckan QX hederspris och det är bra. För utan det priset hade jag antagligen inte läst om honom i Svenska Dagbladet, jag hade inte sett filmerna och jag hade inte skrivit detta. Alla led som påvisar internetkärleken är bra. Nu är det er tur.

Det kommer bli bättre. ?

Det här med lunch, när man HAR jobbarkompisar, som folk på Garbo, samt sitter mitt på Söder, där restaurangerna haglar. Det borde inte vara så komplicerat. Klockan är 12. Hungern börjar gnaga. Alla som har stålar har egentligen bara ett fåtal saker att ta ställning till: Gå ut och äta lunch, eller köpa in.

Men, ändå är det varenda gång meck! Några potentiella problem:

1. Någon ”känner inte för” just det som de andra känner för. (typ jag)

2. Någon har med sig mat som den redan ätit upp vid 11-tiden för den kom vid 7 på morgonen till jobbet. (typ Anders)

3. Någon har en lunchdejt som eventuellt har ställts in och kan inte lämna besked ännu. (typ Charlotta)

4. Någon åt sen frukost och är inte hungrig än. (typ Sanna)

5. Någon har inte pengar just nu. (typ valfri)

6. Någon BORDE äta matlåda men har GLÖMT den och har nu ÅNGEST för att pengarna rinner iväg, men är likförbannat hungrig och måste stå och älta detta i två timmar medan den blir allt svagare av hunger. (typ jag)

7. Men, det kanske allra vanligaste – man KOMMER INTE PÅ NÅGOT BRA STÄLLE! Trots att det kryllar av ställen. Och nu har jag till och med satt upp en lista, där alla fick brainstorma restauranger. Men likförbannat, nej, ingen duger riktigt.

Ja, det är som det är – komplicerat. Men kommer vi väl iväg, så är det förbannat trevligt.

Det menar en gammal vän till mig som jobbat som fältsäljare för The Phone House till och från under några år. De exempel som lyfts fram av Dokument Inifrån i söndagens avsnitt är av människors om aldrig borde jobba som säljare i första taget. Människor som inte har det som krävs för att sälja. Jag diskuterade detta närmare med några säljare på mitt jobb. Att jobba som fältsäljare är en bra skola menade de – det krävs tuffa tag för att man ska lyckas som säljare överhuvudtaget, och det måste man lära sig den svåra vägen. Och om man inte klarar av det borde man byta yrke.

Efter söndagens avsnitt kom nyheter om att The Phone House nu skrotar fältsäljet. Resumé skriver att The Phone House vd Daniel Lindholm hotar anmäla SVT för att ha framställt företaget felaktigt. Till tidningen säger han:

– Jag är oerhört kritisk till hur programmet framställer eventförsäljningen och The Phone House som helhet. Det är en oerhört vinklad bild, säger han.

På webben bemöter The Phone House kritiken med ett officiellt uttalande angående Dokument Inifråns program Säljsekten. ”Kulturen i säljorganisationer är speciell och kan vara svår att förstå för de som inte arbetat i yrket.” Sverige stormar. Men alla säljare jag pratar med skakar på axlarna och säger ”och?”