Idag har jag skaffat ett bankgiro till min enskilda firma. När jag registrerade företaget i maj förra året var jag osäker på hur länge jag skulle frilansa och valde därför att avvakta med hela processen av att koppla in banken, skaffa ett företagskonto och betala administrativa avgifter för tjänsten. Nu har jag dock insett att jag visst kommer att frilansa ett tag till framöver och plötsligt kändes inte en månadsavgift på 600kr (via Handelsbanken) särskilt dyrt.

Varför ska man ha bankgiro? Det är enklare att följa upp inbetalningar från sina kunder, kunden kan lämna meddelande med betalningen, kunden får en ökad säkerhet i att det faktiskt är till ett företag som pengarna betalas, kunden kan kontrollera att betalningen går till rätt konto och ens fakturor känns plötsligt lite mer seriösa. Dessutom blir det enklare för företag som man fakturerar att administrera betalningen av firman – detta baserar jag på att en av mina kunder tidigare har bett mig om att skaffa bankgiro av just den anledningen.

Det känns stort att det på mina första fakturor under 2011 kommer att stå ”Nytt bankgiro-nummer” i röd text.

Då ska du anmäla dig till Editor Medias heldagskurs i tidningsmakeri. Du som sparar i PP Pension får 500 kronor i rabatt.

Kursen vänder sig till dig som har en tidningsidé, men inte vet hur du ska gå vidare för att den ska bli verklighet. Du får lära dig de viktigaste grunderna i tidningsmakeri, marknadsföring, distribution, formgivning och tidningsekonomi. Men framför allt får du en inblick i hur roligt det är att äga och driva en egen tidning.

Nästa kurs äger rum den 23 mars – anmäl dig nu!

Plats: Stockholm

Tid: Onsdagen den 23 mars

Pris: 4 900 kronor, exkl. moms. Som medlem i PP Pension får du 500 kronor i rabatt och betalar 4 400 kronor. Ange ”Mediesverige” i din anmälan för att få rabatten.

Anmälan: ingrid.kindahl@editormedia.se

Så här tyckte deltagarna från första kurstillfället:

”Tack för en väldigt bra och givande dag!”

”Tack för att ni drog i gång denna kurs! Mycket trevligt och intressant!” 

”Intressant och lärorikt överlag.”

Fler nyheter från PP Pension.

Ja, jag har ju neggat lite på årets ”Stjärnorna på slottet”, men jag ville tala om varför jag tidigare älskade programmet. Jag råkade nämligen ramla in i Jan Malmsjös sammanfattning av programmen i helgen och har skrattat sen dess. Jag säger bara Peter Stormare! Siw Malmkvist! Hur roliga som helst. Vilka story tellers. Jag älskar story tellers. Ni bara måste kolla. Här. Och ja, precis som i livet finns många sorgliga stunder också. Mest gripande är kanske Janne Loffe Carlssons avrättningsscen. Jag säger bara – det är så man kan gråta.

Det stod i DN i dag om bemanningsföretagen och hur de smular sönder arbetsmarknaden. Som exempel tog de upp en av SVT:s profiler, programledaren Pia Conde, som modigt nog ställde upp och berättade om hur det känns att vara anställd – inte av det företag man arbetar för – utan av ett bemanningsföretag. Hon vet aldrig hur en vecka ser ut, om hon ska jobba kväll, jättetidig morgon, om hon är reporter eller researcher eller programledare. Det är som att hon tillhör ett B-lag, trots att hon måste vara en A-spelare eftersom hon förutom yrkeskunnandet måste ställa om sig i den hyperflexibilitet som krävs.

Kasta sten i glashus? Yes sir – DN har ju själv bemanningsföretaget Marieberg media som anställer alla lite lösare journalister. De som bara nästan hör till.

Jag är lite kluven till detta. För å ena sidan betyder ju bemanningsföretagen att man slipper bry sig om den hopplösa Las-lagen, som gör att alla måste byta jobb efter 11 månader, eftersom mediechefer har panisk skräck för att behöva fastanställa personal. Å andra sidan blir ju den mystiska anställningsformen ganska… ska vi säga opersonlig? Man tappar liksom respekten för arbetsplatsen. Ifall ens prestationer ändå inte märks hos dem som anställer, varför anstränga sig? Om jag sätter mig och säger att jag ska ha en löneförhöjning, kommer de bry sig? De har ju inte sett mig arbeta, de har ju inte suttit med mig och vet ingenting om hur jag löste olika situationer för att producera de intressanta artiklar jag gjorde. De har väl knappt ens läst dem? Och då har jag inte ens nämnt alla de förmåner som anställda har, pension, hälsovård, unt so veiter.

Facket var är du. Kom tillbaka.

Jag tycker om variationen av frilanslivet. Det är fantastiskt att vakna upp varje måndagsmorgon och se fram emot veckan som kommer. Vad kommer jag att syssla med för något projekt på onsdag? Kan jag ta en dag ledigt på torsdag och kanske jobba in det lördag eftermiddag? Ibland jobbar jag 30h på en vecka och ibland jobbar jag 50h. Det finns ingen riktig rutin kring arbetsbelastningen. Särskilt inte eftersom alla uppdragsgivare är oberoende av varandra. Den här veckan har varit stenhård. Projekt på projekt. Antagligen kommer jag att sitta i helgen och jobba också. Därför har jag inte hunnit skriva något blogginlägg i veckan; men nu får jag chansen att göra det genom att ”klaga” på hur mycket jag haft att göra. Klaga är helt fel ord. Det är inte det jag försöker göra. Det har varit en otroligt spännande vecka. Inte minst efter det att jag blev utsedd till Communications Manager på ett av mina jobb. En titel som t.o.m. står på hemsidan. Erkännandet! Och nu bjuds det på äppelpaj om 10 minuter i köket. En bra men tung vecka. Men man får ta chansen när arbete dyker upp. Nästa vecka kanske det bara blir 20h? Det vet man aldrig. Som sagt – spänningen att vakna upp på måndagsmorgonen!

   I kväll håller tidskriften Offside fest på Debaser Slussen (Södermalm, Stockholm) och jag ska gå. Att skriva om fotboll är en del av mitt levebröd och att se på fotboll är mitt stora intresse. Tidigare spelade jag dessutom fotboll på division 7-nivå. Men ibland undrar jag: hur fotbollsintresserad är jag egentligen? De flesta 12-åringar kan räkna upp fler spelare i de europeiska toppklubbarna än vad jag kan. Och jag har ändå varit redaktör för tidningen Svensk Fotboll under ett år. Faktum är att jag inte sett en Champions League-final på tio år. Däremot satt jag och glodde på TV 4:s direktwebbsändning när Svenska Fotbollförbundet öppnade SM-pokalen för att se om något klottrats i den.

   I kväll blir det alltså att umgås med fotbollsnördar av olika sorter – och det är nog just det faktum att det finns så många olika sorter av oss som gjort att jag kunna överleva. Uppenbarligen har det funkat (något så när i alla fall) att snöa in på en enstaka klubb och på fotbollen som kulturfenomen. Och eftersom jag blivit äldre och mer medveten om vem jag behöver jag inte längre krysta fram åsikter om sånt som jag inte kan något om. Be mig analysera en match – jag svarar att jag inte är bra på det. Fråga mig om huruvida Christiano Ronaldo gjorde rätt som lämnade Manchester United för Real Madrid – mitt svar blir att jag inte bryr mig. Om någon däremot skulle vilja prata om pissoarerna på the Den under 80-talet, ja då har vi ett samtalsämne för kvällen.

Med lätta steg går jag gatan fram på hemväg från en trivsam kväll i glada vänners lag. Först var vi på teater, där en av vännerna spelade en pjäs han satt upp med två andra skådespelare. Det var en lätt absurd historia med mycket humor, men också stråk av svärta och melankoli.  Mycket välspelad – skådespelarna hade extrem tajming. Tårarna rann vid flera tillfällen, men ännu fler gånger skrattade jag åt oväntade drastiska formuleringar och obetalbar mimik.

Efter pjäsen gick vi och vår skådespelande vän till en bar för en drink. Vi hade inte träffats på länge och han frågade mig hur det är att vara frilansjournalist.

– Tja, säger jag. Många fördelar, men bara en nackdel. Ekonomin. Är man anställd med juste månadslön behöver man inte tänka på pengar. De bara kommer in varje månad. Som frilans behöver man alltid hålla koll på vad man drar in. Och det är svårt att tjäna lika bra som frilans som om man vore fast anställd.

Ja, där satt jag och skissade upp bilden av frilansjournalister som ett tappert skrå som man kanske rentav borde tycka lite synd om. Stackars, stackars oss som inte tjänar lika mycket som våra fast anställda kollegor!

Då berättar han om livet som frilansande skådis. Där fick jag så att jag teg. Först skriver man en pjäs. Sen repterar man den. Under dessa faser i arbetet får man inga pengar alls. Sen spelar man pjäsen för publik. Då får man betalt. 1 000 kr per föreställning. F-skatt.

– Det är därför jag övergivit skådespeleriet annat än som hobby. Nu utbildar jag mig till logoped.

Jag blev alldeles tagen på sängen när fick höra vilket arvode han fått för sin medverkan i kvällens helt fenomenala pjäs. Tre män på scen non-stop i 90 minuter utan paus. En tusenlapp! Brutto!

Dagens tankeställare. Vem är jag att sitta och orera om den ekonomiska osäkerheten i mitt frilansliv? Tack, min skådespelande kamrat, för nya perspektiv och vidgade vyer!

I kväll blev det uppenbart att jag glider fram i livets gräddfil, skär guld med täljkniv och skrattar hela vägen till banken. För jag är frilansjournalist och har möjlighet att ta åtminstone hyfsat betalt för mitt arbete. Tjohoo!

Nej, nu får det vara nog. Jag är så fattig så det svider i plånboken! Och visserligen har jag slösat lite pengar, åkt till Göteborg och köpt nya vinterskor och gått ut och ätit några gånger – men ändå. Jag arbetar ju, jag borde inte vara såhär fattig! Min firma borde inte vara så utblottad! Det borde finnas lite buffert liggande på företagskontot. Som exempelvis kunde räcka till den nya dator jag så desperat behöver.

Felet ligger någon annanstans. Nämligen i ersättningen för arbetet. Det jobb jag gör motsvaras helt enkelt inte av fakturans storlek. Jag har får lite betalt, och det är ett problem generellt i frilansbranschen.

Därför gäller det att börja – som en spårhund – nosa upp Stålarna. Jag börjar i dag. Jag börjar med den här listan. Fackpress ska betala bäst, tydligen. Sen får vi se vart det tar mig. Håll tummarna för att jag inom 12 månader ska kunna skaffa en ny dator!

Fortsättning följer…

Att vara en förebild. Det är lite knepigt tycker jag. Vi journalister vill gärna ställa folk till svars: ”Hur KUNDE du? Du är ju en FÖREBILD!?”

Frågan är – är det sant? Kan människor vara förebilder?

Rätta mig om jag har fel, men ju äldre jag blir desto mer inser jag: Inte en enda människa håller fullt ut, som förebild. Det är alltid något litet skit som ligger och skaver. Antingen har de en smått neurotisk sida, eller så är de rent förjävliga mot sina närmaste, eller så ljuger de rakt av, eller så är de fulla av självgodhet för att de är såna fiiina människor. Alltid är det något. Eller vad säger du, Göran Lindberg alias Kapten Klänning? Pedofil och våldtäktsman, och samtidigt ”eldsjäl” och feminist.

Nej, kanske är det så att vi får lägga ner konceptet förebild. Byta ut det mot inspiration? ”Delar av din personlighet inspirerar mig – men antagligen inte hela du, eftersom jag inte känner dig och OM jag skulle känna dig, skulle jag bli fett besviken på vissa sidor hos dig. Men det där jag ser, som du gör, som verkar bra – det köper jag.”

Vi säger så.

Om ni älskar sociala medier och balanserar flera konton samtidigt måste ni ladda ner Tweetdeck. En enkel applikation där alla konton från Twitter, Facebook, Youtube, Linkedin, Buzz, Foursquare och Myspace kan samlas, hanteras och bevakas. Man kan lägga in flöden från feeden, mentions eller olika sökord och ha obegränsat antal statiska spalter helt anpassade efter behov.

För mig som arbetar med sociala medier och sköter flera Twitterkonton parallellt vore livet helt ohållbart utan Tweetdeck.