Har TV blivit det ställe där människor ställs ut för att fungera som avskräckande exempel?
Arga snickaren styr upp folks havererade byggprojekt och berättar varför de inte duger och hur de ska göra, i Lyxfällan försöker de få ordning på folks havererade ekonomi (och liv), i Veckans kanin är det räfts- och rättarting med kändisar, politiker och företagare som ska stå vid skampålen (ja, eller få en kanin efter sig). I Biggest loser får människor med viktproblem höra ett sanningens ord om dåliga tränings- och kostvanor, sen finns det sura kockar som härjar i restaurangkök, städprofessorer som städar upp andras elände och program om ”curlade” unga vuxna som ska lära sig om hur det är i DET RIKTIGA LIVET.
Gemensamt för alla programmen är att de visar upp andra människors brister och tillkortakommanden och sedan berättar programledarna hur de ska uppträda, göra och vara. Visst, i många fall hjälper de till, men i ärlighetens namn, finns inte programmen för att vi som tittare ska känna oss lite bättre själva? Vi har lite ostädat, lite oordning på ekonomin, dåligt samvete för bullarna till kaffet, de inställda träningspassen och renoveringsprojekten som aldrig riktigt blir färdiga, MEN vi är ju åtminstone bättre än de där människorna i tv-rutan. Och vi gillar det vi ser, Lyxfällan är till exempel TV 3:s överlägset mest sedda program.
Det är inte de enskilda programmen i sig (som i många fall är bra produktioner) som är problemet. Det är antalet likartade program och de höga tittarsiffrorna som gör det obehagligt. Vad vill vi egentligen ha för samhälle?
Just nu tittar jag på Masterchef goes large. Duktiga amatörkockar tävlar för att bli utvalda till de allra bästa restaurangerna och programledarna är superkunniga, och ganska snälla (nåja). Skönt. Problemet är bara att jag blir så hungrig.