Kampanjen ”Koppla av med Kobbs” uppmanade i förra veckan svenskarna att logga ut ur Facebook under en vecka och få en tekopp som belöning. I Resumé läste jag igår att Facebook istället stänger ner Kobbs applikation och avslutar kampanjen. På Kobbs fansida står det: ”Tyvärr var vi tvungna att avbryta utmaningen, men alla kommer att få sin tekopp och en påse gott löste från Kobbs!”

Varför har Kobbs ens en sida på Facebook kan man fråga sig?

Det verkar ha blivit trendigt att vara tyst på Facebook. På den sociala medie-sajten Mashable stod det igår om att flera kända profiler har beslutat sig för att hålla sig borta från Facebook och Twitter under en dag för att samla in pengar till World Aids Day. Bland de medverkande finns Lady Gaga, Justin Timberlake och Jennifer Hudson. Rent spontant känns det ju som att kampanjen säger ”istället för att vara inne på sociala medier och slösa tid ska vi gå ut och göra nytta”.

Samtidigt börjar folk säga ”att gå ur Facebook är det nya svarta”. Om trenden är ihållig. Börjar vi då se början av slutet för Facebook?

För att inte låta den här stillasittande skrivartillvaron sabba ryggen har jag skaffat mig en BOLL att sitta på. Ja, ni vet, en sån där käck pilatesboll. Den här bollen verkade först så enkel, men nej, det är en av de mest utdragna processer jag varit med om sedan jag läste Kafka någon gång när jag var 13 (kalla mig brådmogen eller bara envis).

Hör bara här:

1. Jag önskar mig en boll i julklapp.

2. Jag får en i silver. Den bollen ska jag ha hemma, tänker jag, sitta på framför tv:n i stället för att ligga raklång i soffan (eller hur), och beställer en till. En blå, till kontoret.

3. Hur i helvete får man en boll till kontoret, om man blåst upp den? Nej, man får tömma på luft. (För det VAR ju så kul att pumpa upp den där bollen i en timme med den värdelösa minipumpen som hörde till!)

4. Den blå bolljäveln är för liten. Jag sitter som ett barn, näsan når knappt över skrivbordskanten. Trots att bollen skulle räcka för folk i min storlek, 168 cm, gör den alltså inte det.

5. Jag kommer på att om jag tar den silverfärgade hemmabollen, tömmer den på lite luft, så kan jag lägga den bollen ovanpå den andra – och få lagom längd.

6. Jag är bevisligen helt dum i huvudet – hur kunde jag tro nåt så dumt?! Rullar av hela tiden.

7. Jag tar hem silverbollen igen. Har väl mer eller mindre gett upp. Hemma hamnar silverbollen, icke-uppblåst, i den redan ganska stora ”hemmaträningsredskap som aldrig används”-högen i garderoben, där längst in.

8. Men i källaren en dag får jag syn på en back – ni vet, sån man brukar se utanför livsmedelsaffärer. Säg att jag tar kontorsbollen och ställer på den upp- och nedvända backen?! Perfekt!

9. Jag släpar alltså även med mig en stor jobbig back till jobbet, ja, går hela vägen (cirka 20 min) via dagis, i snö.

10. Det funkar fint att ha back+pilatesboll, även om jag nu hamnar alltför högt ovanför skrivbordet. Alltså återstår att bara släppa ur lite luft, så är allt fine. Hejdå ryggproblem!

11. Nej. Sitter fortfarande för högt. Släpper ur mer luft.

12. Eeehhh… för lågt. Måste pumpa igen, fram med värdelösa minipumpen. Men vad tror ni då har hänt? Jo pumpjäveln har gått sönder!

13. Vi säger så här: Hellre lite ont i ryggen än tvångströja på Beckomberga, eller hur?

Typografins Väg volym I & II
Specialupplaga om 50 exemplar
Av Marcus Gärde

Förutom den vanliga utgåvan av Typografins väg volym 1 och 2 släpptes hösten 2010 en specialupplaga om 50 exemplar. Dessa signerade och stämplade exemplar kom i en box och var handbundna av bokbindaren Roger Johansson.

Handstänkta omslag, guldtryck på ryggen samt handmarmorering prydde flera av omslagen i den exklusiva upplagan. Åtta böcker gjordes med handmarmorerad framsida.

Läs mer på www.bachgarde.com

Finns det någon i Svea rike som på allvar skulle sakna pappersupplagorna av kvällstidningarna om de upphörde att existera i morgon dag? Jag tror faktiskt inte det. För exakt vad har de att tillföra som vi inte kan få någon annanstans?

Bilagorna som görs för att sälja huvudtidningarna, som i dag icke skulle sälja sig själva, ens om man fick en Beckfilm om dagen på köpet, är i stort sett mangrant karbonkopior på veckotidningar av olika slag. Skvallertidningar, familjetidningar, inredningstidningar, resetidningar. Förlagorna finns redan i ett antal varianter på marknaden, och de gör sitt jobb betydligt bättre än vad kvällstidningsbilagorna gör. Bilagorna bidrar inte med något som nyss nämnda tidningar inte redan erbjuder, utan säljer enbart på sitt förhållandevis låga pris.

Men huvudtidningarna då? Vad är det som gör dem unika? För något måste det väl vara, de har ju hängt med så länge.

Det trista svaret på den frågan är att det unika med dem i dag är att de konsekvent framhärdar i att koka soppa på en D-kändisspik. Dagens (söndagens) löp för både Aftonbladet och Expressen är utmärkta exempel på detta. Båda handlade om Christer Sandelin, som gjorde comeback efter Freestylekarriären på tidigt 90-tal och sedan dess inte gjort något väsen av sig. Men kvällsblaskorna anser minsann att han är så het att han är värd ett löp. Jo, för han är ju bevars med i ett TV 4-program, med några andra artister som peakade för ett tag sedan och därför tar varje chans till lite medial uppmärksamhet. Vad löpen handlade om? Ena tidningen tog fasta på att Sandelin blivit hånad av de andra deltagarna i programmet. Den andras löp fokuserade på hans vilda leverne förr i tiden. Hot stuff!

Jag kan för övrigt ibland undra om TV4 och kvällspressen har ett avtal mellan kanalen å ena sidan och tidningarna å den andra. För ända sedan den i mitt tycke fullständigt ointressanta dokusåpatrenden drog i gång kring millennieskiftet har TV4:s dokusåpor gått hand i hand med Aftonbladet och Expressen. Så fort en ny såpa drar i gång är kvällspressen med på alla hundra. Såpan må handla om kärlekskranka bönder som hångelbråkar, F-kändisar ätandes ödlesnoppar i en djungel eller överviktiga som tävlar i bantning. Spelar ingen roll. Inget är för trivialt för att hamna på löpen. Dokusåpadeltagarna SKA göras till kändisar, för ju snabbare de blir kända, desto fler tidningar säljer Aftonbladet och Expressen när de har löp och artiklar om Ensam mamma-Carina eller bonde-Karl-Henrik. Dokusåpadeltagarna är själaglada över uppmärksamheten, för sköter de sina kort väl kan de få erbjudande om att vara med i någon annan såpa – exempelvis Let’s Dance. Yipeeee!

Detta är svensk kvällspress 2010. Visst finns kultursidorna, och debattsidorna, med analyser av Marie Söderqvist, Lena Mellin och Lotta Gröning, bland andra. Dessvärre drunknar de totalt i papperstidningarnas triviasmet.

När jag sommarvikarierade som programledare på Radio Västmanland sommaren -94, sa kollegan Gunnar att man som journalist visade på folkförakt om man hade negativa åsikter om kvällspressen. I dag är det tvärtom. Det är kvällstidningarna som visar ett tydligt förakt för sina läsare när de dag efter dag väljer att fylla löp och tidningar med irrelevant dravel om dokusåpor som i sig saknar all form av substans. Såporna tycks enbart bygga på konceptet: vi tar ett gäng människor, vanliga dödliga eller kändisar som har sin storhetstid bakom sig, tussar ihop dem och ser vad som händer. That’s it. Ett koncept som överlevt sig själv flera gånger om, men tack vare symbiosen mellan TV4 och kvällspressen lyckas man uppenbarligen gång på gång pumpa upp ett krystat intresse kring dessa tv-figurer som faktiskt sällan har särskilt mycket att komma med annat än att de just nu är i rutan med jämna mellanrum.

Jag har lyssnat till både Christina Jutterströms och Olle Wästbergs visioner om att skapa en plattform för fördjupning av nyhetsflödet, med en folkbildningstanke i botten, när de var nyutnämnda chefredaktörer på Expressen. Och hur gick det? Inte. Så möjligen får vi svenskar den kvällspress vi förtjänar. Läser vi hellre om ”Sexbonde i hångelbråk” än om ”Alliansens politik efter Socialdemokraternas sammanbrott” – ja, då blir det den typen av artiklar och löp vi får.

Jag vill dock slå ett slag för Aftonbladet på nätet. Expressen har jag inte lika bra koll på, och den har i mitt tycke ett tristare gränssnitt, men redan vid en hastig anblick är sajten betydligt mer tilltalande än papperstidningens löp. Här slipper vi redan på startsidan all erbarmlig enfald och får i stället, vid sidan om de senaste nyheterna, tips på intressanta debattartiklar och featurematerial som kan vara kul att ögna igenom. Karin Magnussons krönikor i Aftonbladet är ofta intressanta att läsa, liksom bland andra Garbos egen Sanna Lundells ofta skarpa iakttagelser.

Så min absoluta rekommendation till kvällstidningarna är: Lägg ned papperstidningarna med omedelbar verkan och skapa en fungerande betalningsmodell för nätupplagan. Alternativt sälj så mycket annonser att nätupplagan kan fortsätta att vara i stort sett gratis. Skulle det då visa sig på sikt att kvällspressen på nätet inte skulle locka särskilt många läsare…..tja, då är det väl helt enkelt bara att lägga ned. Utbud och efterfrågan. The survival of the fittest. Digga Darwin, dig-digga Darwin! Jag tror dock att både aftonbladet.se och expressen.se har en framtid. Absolut.

Men dagens kvällspapperstidningar verkar onekligen mer vara till för sin egen skull än för läsarnas. Och bästa chefredaktörer Jan Helin och Thomas Mattsson – det är väl ändå inte meningen? Så tänk om, satsa krutet på nätet och den ljusnande framtid är er.

Vem säger att man inte får leka med maten? Så här roligt hade jag när jag bakade pepparkakor på första advent idag.

By Jay Hess and Simone Pasztorek
Design byBOTH AKA Jay Hess & Simone Pasztorek
Photography PSC Photography

Design: Acne Art Department

Design: DEEVA-HA

Design: Antoine+Manuel for Prêt-à-Porter Spring/Summer 2007

Design: Anothercompany for Tenue De Nimes