Det var i augusti jag för första gången såg trailern till ”The social network”. Vi skrattade glatt och skämtade om filmen och varför någon valt att göra den. Facebook är en sådan självklar del av livet att man lätt tänker att den inte går att gestaltas. För vad vet de som gör film i Hollywood om hur det är att växa upp med det sociala nätverket? Jag hade fel. Filmen var fantastisk.
Den bästa recensionen jag läst finner ni i DN. Läs den och se filmen.
Jag minns när jag skaffade Facebook. Det var under sommaren 2007 när jag jobbade extra i receptionen på Ogilvy. Tidigare samma år hade jag skaffat en blogg och detta med att synas på Internet var något som allt mer och mer fascinerade mig. Det hade under någon månad kommit inbjudningar till detta Facebook på mailen men jag hade mest avfärdat det hela och tänkt att det var något nytt onödigt community som Lunarstorm eller Playahead. Men jag ångrade mig och skapade ett konto. Den första veckan var jag helt tagen av alla människor jag hittade; barndomsvänner och bekanta som arbetskollegor och kompisar jag tappat kontakten med sedan flera år tillbaka. Tre år senare går det inte en dag utan att jag loggar in på sidan.
Att porträttera Facebook är att porträttera hela det moderna samhället. Att uppdatera min statusrad eller kommentera på en väns nya profilbild är lika självklart som att gå ut och ta en kaffe med kompisarna eller att gå till jobbet. Facebook är en del av livet. Den historia som filmen The Social Network berättar är en historia som påverkar oss lika mycket som andra världskriget, månlandningen eller uppfinningen av Internet. En historia som med all säkerhet kommer att skrivas in i historieböckerna. Den här filmen är första gången jag får höra bakgrundsberättelsen. Man vet inte om man ska älska eller hata Mark Zuckerberg. Men det finns inget tvivel om att man ska älska Facebook.
