Jaha. Så är det över. Kronprinsessbröllopet. Som sysselsatt kvällstidningsjournalisterna i flera månader. De senaste veckorna har ingen bröllopsdetalj varit för ringa för att bli ett löp. ”Victoria träffar sin tärna på slottet”. ”Daniels funderingar om bröllopet”. ”Hon blir huvudpersonen. Hedvig, 11, får bära ringarna”. Kvällstidningarna verkar ha satsat stenhårt på tesen att allt, precis allt som har med bröllopet att göra säljer lösnummer. Och kanske har de haft rätt i det. I så fall har en kollektiv bröllopsfeber drabbat svenska folket. Men på något sätt tror jag inte riktigt på det.
Något som talar för motsatsen är ju till exempel alla obokade hotellnätter under bröllopshelgen, som optimistister inom turistnäringen hoppats skulle bokas av bröllopsentusiaster från Ystad till Haparanda. Någon störtflod av människor som vällde in i huvudstaden för att beskåda Victoria och Daniel blev det inte. Visst kom det folk utsocknes ifrån. Men de allra flesta längs kortegevägen var stockholmare.
Vara hur det vill med svenska folkets intresse för kronprinsessbröllopet. Medierna har slagit på stort. Radio, tv, tidningar. Alla gav de i helgen denna händelse högsta prioritet. Att kvällstidningarna gick loss totalt och överträffade varandra med bilagor, den ena färggladare än den andra, förvånar mig inte det minsta. Bilagorna har blivit kvällspressens födkrok. Utan bilagor – ingen kvällspress. Och att då försitta ett sådant här tillfälle till praktbilagor vore så klart tjänstefel. Men att även de stora morgontidningarna skulle falla så i farstun att även de serverade varsin sockersöt bilaga – det kändes lite i mesta laget.
Men – jag kan inte påstå att jag blir direkt upprörd över detta überfokus på att vår kronprinsessa nu äntligen fått göra prins av sin älskade Daniel. Kanske mår vi alla bra av en fläkt sagobröllop med flärd och glamour. Kanske är det skönt att för några dagar slippa se, höra och läsa om all världens konflikthärdar. Allt ”elände, elände, elände” som Lars Ekborg rabblade i sin klassiska sketch. Och i stället få oss till livs en dos glädje, skönhet och kärlek.
Dock kan jag möjligen känna mig något trött, efter denna massiva tryckvåg av bröllopsfrosseri. Det var riktigt skönt att tv:n på landet pajade i lördags, så att det inte gick att beskåda begivenheterna i Storkyrkan. I stället hörde jag på den gamla klockradion hur Victoria Ingrid Alice Desirée och Olof Daniel sa sina ”Ja” till varandra. Och det räckte faktiskt alldeles utmärkt. För mig.