Jag kommer från en familj med hemligheter. Det kan ju låta spännande men det är det inte. Istället har det tagit sina modiga år att sluta med hemlighetsmakeri.
Och att istället berätta vad man tycker och våga stå för det man gör.
Men ofta, ofta möter jag viskandet och smusslandet i arbetslivet – också bland frilansare. Det påstås ofta att man inte kan berätta, att man inte fick eller kanske inte borde. Ibland initierat av uppdragsgivaren, ibland av någon annan.
Eller så säger man ens ak och gör en annan. Usch. Hur många gånger har jag inet gjort det och sedan gått hem och mått dåligt?
Och det är klart, att håller man på och skriver ett kontrakt med SVT så kanske man inte ska lägga ut det på sin statusrad på Facebook.
Förhandlingar kan ju ibland vara inne i ett ”känsligt läge” – är det inte så man säger?
Men att glädjas under tiden är faktiskt sunt och friskt.
Själv brukar jag numera bubbla över av glädje och bara vilja berätta, berätta, berätta.
Det innebär dock att jag måste kunna stå för det nesliga om det inte blir något. För så är det ju ofta. Nejen är vanligare än jaen, även om det är jaen som åtminsone jag kommer ihåg och vill berätta om.
Föreställ er själva att ni berättar om hur ni NÄSTAN blev programledare – ingen smashing historia direkt.
Det är förstås svårt men jag kämpar med att våga det.
För jag tror att det är jättedumt att inte berätta.
Och ett bevis på att allt inte är som det ska.
Någon är rädd. Någon som bor i en av de starkaste demokratierna i världen. Sverige.
Eller så behöver personen omgivningens beröm när de så småningom kommer ut med en bok, får ett jobb eller lyckas med en yogaövning. Varför?
När jag har frågat mig själv, vänt blicken inåt, så får jag svaret.
Där inne bor det lilla barnet, pojken eller flickan, som vi var när vi var små.
Och var vi inte trygga utan ifrågasatta, så tar den lilla därinne över.
Gör som gänget på skolgården, som mobbade den svagare, eller som de som ständigt gick runt i klassen och visade sin teckning och sa ”Kolla vad ful”. För att alla skulle protestera och berömma och säga tvärtom.
Därför kan jag inte bli arg på hemlighetsmakare.
Bara trött.
Och lite ledsen.
För jag minns precis hur det kändes att vara så där rädd.
